Tanken är att jag ska skriva ett inlägg på temat England, illustrerat av ett vackert foto. Just nu har jag ingen bra idé på vad det skulle kunna vara så medans jag fortfarande funderar så "fyller jag ut" bloggen med ett inlägg på temat England och i detta fallet en rörmokare. En kär gammal anekdot skulle man kanske kunna kalla den.

Si, det var så att när min äldsta son var alldeles ny på jorden så bodde jag under en period i England. Min sambo, tillika min sons far, var fortfarande bosatt i England och vi hade inte riktigt hunnit med den delen av logistiken när vi bestämde hos för att bli föräldrar. Jag älskar britterna, jag älskar engelsmännen men vissa saker var jag inte riktigt beredd på, t ex hur man bemöter en engelsk rörmokare, i detta fallet "Mr Plumber from Hell".

När jag hade vistats i England ett par veckor blev det tjall på kranar och rör i vårt badrum. Detta badrum hade för övrigt en ljust grön heltäckningsmatta (bara som en parantes). Nåväl, heltäckningsmattan var inte den som orsakakade problemet utan varmvattenberedaren, en makapär i kolossalformat som var inhyst i en skrubb i badrummet (!!!). Rådig sambo ringde rörmokaren som lovade dyka upp dagen efter. Sambon förklarade att han skulle befinna sig på arbetet men "my girlfriend will be here".

Morgondagen kom och timmarna gick. Ingen rörmokare. Jag ringde till sambon och frågade om det var meningen att jag skulle sitta inlåst en hel dag och vänta på en rörmokare. Nåväl, sen, sen eftermiddag dök han äntligen upp, iklädd snygga byxor och skjorta. Jag hade ju förväntat mig någon i blåställ eller åtminstonde med någon gammal maläten skyddsrock. Något annat jag reagerade över var att han inte hade någon vertygslåda med sig, inte så mycket som en skiftnyckel.

Jag förevisade honom badrummet med varmvattenberedaren. Han tog sig en titt, kliade sig lite i huvudet och sa:

- Do you have a bucket, Miss?

Jag stirrade häpet på honom, gapandes som en fisk på torra land varpå han började förklara vad en "bucket" är. Jag avbröt honom och sa att "Jag vet vad en hink är...." och gick till städskrubben för att rota fram en.

Återvände till badrummet och Mr. Plumber som knackade lite på varmvattenberedaren, skruvade på något reglage och konstaterade att "Jag har inte de rätta vertygen med mig. Jag återkommer imorgon."

Förmodligen hade han alla vertyg han behövde i bilen (bara att gå ut och hämta) men med tanke på den sena timman, hans klädsel och det faktum att han visste att mannen i huset inte var hemma, så såg han nog sin chans att lite halvprofessionellt göra ett besök på väg till puben.

I dag blir jag alldeles röd och het om både kinder och öron av skam när jag tänker på den här historien. Sambon kom hem från jobbet någon timma senare och skrattade gott när jag berättade om vår fortfarande icke fungerande varmvattenberedare och kranar. Ännu mer röd och het om kinder och öron blir jag när jag tänker på att Mr Plumber förmodligen satte sig i bilen, susade ner till den lokala puben där han mötte upp sina polare för "a couple of pints". Där vid bordet berättade han säkert om den korkade svenska tjejen på John Goosh Drive. Jag kan se framför mig hur hans polare krampade av skrattanfall runt bordet när han beskrev hur han bad mig om en hink!!!

Sånt här är alltid lite knepigt när man kommer till ett nytt land. Är det okej att skälla ut hantverkaren om man inte riktigt vet hur saker och ting fungerar, ffa när det är i ett sådant land som England där alla är sååååå trevliga och artiga? Jajamensan! Det är det! Så mitt råd till er om ni någonsin får för er att bosätta er i England och av någon anledning behöver anlita en hantverkare; Gör de inte det de ska, så skäll, vrålskäll gärna och vägra betala ett endaste pund innan arbetet är slutfört på ett tillfredställande sätt.

Nej, tydligen inte! Ingen julklapp delas därmed ut till den som eventuellt kunde ge mig ett uppslag eller föreslå ett tema för ett blogginlägg.

De förslag som kommit in (samtliga raderade av mig) bestod av två kategorier:

1) Att jag ska sluta att skriva! (ett antal sådana inlägg, samtliga med anonyma avsändare)

2) Skriv om xxxxxxx, xxxxxxxx, xxxxxxx, xxxxxxx (samtliga ämnen handlar om diverse olika sexuellt sadististiska och andra närliggande områden, dvs sådant som enligt svensk grundlag är förbjudet och sådant jag själv inte har någon kunskap i. Behöver jag säga att inläggen var anonyma?)

Än en gång har jag därmed fått bevis på att vår värld är befolkad befläckad med en samling djupt sjuka varelser. I samma värld där jag försöker uppfostra mina barn till att bli trevliga och medkännande individer. Tröstlöst stundtals!

Nu vädjar jag till de få men tappra läsare jag har; Ge mig ett uppslag! Vad ska jag skriva om? Hjälp mig! I gengäld lovar jag er att jag ska skriva helt sanningsenliga och uppriktiga blogginlägg utifrån förslagen (även om det medför ett antal krossade ägg mot vardagsrumsfönstret). Kom igen! Jag är redo!

Bästa förslaget belönas med en hemlig julklapp!

Båda mina föräldrar är födda 1945 och tillhör tydligen den så kallade "Jätteproppen Orvar". Ett - enligt min mening - absolut gräsligt uttryck för en hel generation hårt arbetande människor. Båda mina föräldrar är också så kallade "Efterkrigsbarn", dvs de föddes efter Andra Världskrigets slut, mamma i Juli 1945 och pappa i Oktober 1945. Just 45:orna var den största barnkullen i mannaminne. Människor såg freden vara i antågande och vågade tro på en framtid igen. Resultat; Det producerades ett och annat barn i de svenska folkhemmen.

Min pappa är redan pensionär sedan ett antal år men mamma ska gå i pension om 7 månader, lagom till semestern och sin 65-årsdag. Häromdagen ringde mamma och berättade att hon nu varit uppe på personalavdelningen hos sin arbetsgivare och fyllt i alla papper inför den kommande pensioneringen. " - Vad bra, tyckte jag. Hur kändes det?" (Ömsint dotter som man är så undrar man ju såklart om det kändes vemodigt eller bara skönt). " - Det kändes bara bra, sa mamma, men jag tackade ja till att komma in och arbeta vid behov". Du gjorde vad?? frågade jag mycket häpet men också lite misstänksamt. Och då berättade mamma att på en av blanketterna fanns det en ruta att kryssa i om man godkänner att ens fd arbetsgivare ringer en och frågar om man har möjlighet att komma in och jobba några timmar eller en dag vid sjukdom och liknande. Det här tyckte mamma var såååå bra. Få komma tillbaka lite då och då, träffa folk, hålla igång etc.

Och här brast det för mig (skäms ohyggligt nu).

Jag: - Men vad är det med er 40-talister? Ni är verkligen JÄTTEPROPPEN ORVAR! Kan ni inte bli pensionärer som alla andra generationer?

Mamma: - Vad menar du?

Jag: - Ja, börja en kurs i akvarellmålning, träffa barnbarnen och gå på teater. Inte fortsätta arbeta. I tjugo år har min generation väntat på era jobb men ni fortsätter att hänga er kvar. Du och pappa har ju pratat om att eventuellt flytta till Gotland. Har ni skippat de planerna nu?

Mamma: - Ja, men jag ska nog ta de planerna i beaktning igen. Om inte annat behöver jag då inte träffa min ohyffsade dotter så ofta.

*klick* Telefonen i örat. Men rätt åt mig. Jag har bett mamma om ursäkt. Det var verkligen inte trevligt av mig. Förlåt igen lilla mamma.

Insåg att det imorgon är Thanksgiving i USA vilket alltid infaller den fjärde torsdagen i November. Funderar på när vi i Sverige plötsligt ska få för oss att fira nämnda helgdag trots avsaknaden av pilgrimar. Vi har ju tidigare anammat amerikanska bemärkelsedagar såsom Valentines Day, Mother's & Father's Day och senast Halloween. Den sistnämnda som numera helt överskuggar Alla Helgona-helgen *fnyser*.

Frågan blir då naturligtvist; Om Sverige inför Thanskgiving, vad händer då med vår Tacksägelsedag? Ja för en sådan finns nämligen i svenska stadskyrkans kyrkoår. Andra söndagen i oktober är det tacksägelsedagen. Kommer svenska kyrkan protestera? Blir det rent av folkomröstning om saken?

Och vilken annan helgdag i Sverige ryker på bekostnad av införandet av en ny högtidsdag där svenskarna plötsligt får för sig att massvandra till affären för inköp av kalkon, sötpotatis, tranbärsgelé och pumpa? Vi måste ju vara lediga också, det är man i USA, och som bekant är inget gratis. Se bara vad som skedde när man beslutade att införa "Sveriges nationaldag" den 6 juni. Då "försvann" Annandag pingst. Vid senaste Riksdagsvalet verkade den röda dagen, dvs den 1 maj, ligga risigt till när det stod klart att Sverige fått en borgelig regering. De senaste siffrorna från SIFO visar dock på det motsatta. Ja, ja, den som lever får se.

Under tiden kan vi ju istället fnissa åt nedanstående bild. Kanske inget för den känsliga läsaren men jag kan försäkra er att kalkonen är stendöd! Hepp!

Förmiddagens diskussioner mellan det numera strävsamma paret, dvs undertecknad samt M;

• Regalskeppet Wasa och dess förlisning.
• Byggandet av Katedraler på 1500-1600-talet (Den fantastiska kunskapen hos den tidens arkitekter och byggherrar vilka lät uppföra dessa makalösa "konstverk".) Här illustrerade den matematikkunnige M det hela med hjälp av papper och penna.
• Huspriserna i Kalifornien. (M's syster med man och barn bor i Cupertino sen över 25 år tillbaka. Deras hus är numera värt några dollars).
• Stadsbyggnadskontorets bestämmelser (don't ask)

Tack M för alla intressanta diskussioner. Den dagen vi endast kommunicerar middagsmat och tvättstugetider, ja, då är nog vårt förhållande rätt dött.

Sambon förevisade mig en amerikansk hemsida med roliga/katastrofala/konstiga och allmänt knäppa familjefoton. Ni vet foton som inte blev vad de var tänkta eller foton som blev precis vad de var tänkta pga att motivet var/är inte som det ska.

Skrattade gott åt denna bild. "The nice Mr Easter Bunny" visar sig i själva verket vara "The Mean Rabbit from Hell". Kolla in kaninens blick!! Fler foton kan ni finna här: http://awkwardfamilyphotos.com/

Breaking News! Man undrar vilket som genererar störst lösnummerförsäljning för tidningen? Dvs, det faktum att de ska skiljas eller det faktum att hustrun - snart ex-hustrun - kammar hem 500 miljoner.

Själv är jag mest nyfiken på vad det är för plan hon har. Är det en "Jag har en plan" á la Sickan i Jönssonligan eller ska hon låta bygga 14 barnhus runt om i världen? Den som lever lär få veta. Hoppas bara att hon inte gör oss besvikna. Med 500 mille på banken förväntar vi oss stordåd, jag upprepar; STORDÅD!