Förresten, läs gärna mitt inlägg om Charmin skrivet för exakt ett år sedan (pekar mot länkarna till höger = "Mer Charmin") Jag charmas fortfarande av hans ägares beskrivning och jag är fortfarande grymt avundsjuk   

Till Ingrid, en riktigt fin människa!

Med 300 kronor i presentkort var jag ner till den lokala blomsteraffären. I alla år har jag köpt röda Julstjärnor. Nu hade de fått in Julstjärnor i fyra olika nyanser av rosa (vilket jag aldrig sett förut); En ljus babyrosa, en karamellrosa, en lite starkare ceriserosa som nästan drog åt det röd-lila samt en smashing "hot-pink". Jag slog till och köpte en i "hot-pink" och två i karamellrosa.

Virituellt skickar jag den i "hot-pink" till Ingrid. Det är så kallt ute och Julstjärnor tappar alla kronblad om de fryser så det får bli en bild av den istället. Till en riktig "smäll-karamell", dvs Ingrid!

Jag ska skriva mer om Lurch, jag lovar (trots kommentarer där man ber mig sluta blogga helt) men jag kom av mig.

Under tiden inflikar jag med ett foto som ganska så tydligt avsöjar vad som kan få mig och sambon att skratta. Vanligtvist visar jag aldrig upp foton på mina barn på bloggen. Inte heller skriver jag ut deras namn, möjligtvist deras förnamn som jag någon gång nämnt. Det absolut sista jag skulle göra är att avslöja djupt privata saker om min familj på bloggen (som vissa andra gör) men alla är vi olika.

Jag gör dock härmed ett undantag. Fotot är taget för ett par år sedan och mina barn har sedan dess vuxit och förändrats utseendemässigt och kan därför inte identifieras lika lätt.

Fotot tog min sambo, tillika barnens pappa, på väg hem från skridskobanan och skridskoåkning en vinter för en ca 2 år sedan. Han fick syn på reklamskylten vid en busshållplats, ställde upp killarna och bad de bete sig "dåraktigt". Så, se upp för dårarna!   

PS! Bry er inte om hur yngsta sonens jacka ser ut. Man kan tvätta hans jacka tre gånger i veckan, den ser ialla fall likadan ut efter en halv dag.

Fortsättning på historien om Lurch.

Lurch blev mycket snabbt en högt älskad familjemedlem. M har beskrivet honom som "Kind, not just kind but kind-hearted and good-natured. A happy dog, a faithful companion and a dog full of life. However, sometimes infantile and stupid beoynd completely senseless."

Lurch var en hund "full of life", ibland på gränsen till överenergisk. Han var trots allt en vinthund med en lagrad depå av energi som då och då behövde frigöras genom att helt enkelt göra det han var bäst på, nämligen springa. Och det fanns gott om ställen att springa på. Med bara några minuters promenad öppnade sig det vackra engelska landskapet med gröna herdar och små skogsdungar utslängda som öar i ett grönt hav. Och där det finns herdar och små skogsdungar, där finns det kaniner......!

Fortsättning följer imorgon....!

Det var väldigt länge sedan jag skrev om den stora vackra Irländaren, den som gett namn till bloggen, dvs den Irländska Varghunden. Dags att plocka upp tråden igen och jag väljer att göra det genom att berätta om min sambos Irländare.

Si, det var så här;

När min sambo (härmed kallad M) var i övre tonåren och varje dag gick till skolan, passarerade han ett hus där det i trädgården alltid satt en vacker Irländsk Varghund uppbunden vid ett träd. Sambon brukade stanna till och småprata med honom varpå ägaren (en man i 60-årsåldern) kom ut på trappen och skrek åt sambon att försvinna. En dag fick sambon nog av att se detta vackra djur bara sitta där. Han öppnade grinden, stegade fram till huset, knackade på och den ilskna mannen öppnade.

" - Goddag, sa M, är er hund möjligtvist till salu?

Mannen blev mer än paff men det visade sig att han faktiskt inte ville något hellre än att bli av med hunden. De två gjorde upp om ett pris och den vackra Irländaren var därmed M's. Inget bra sätt att köpa en hund på men ibland måste man gå på magkänslan. Irländaren var helt utan papper och det visade sig att den Ilskna mannen hade köpt hunden av ett kringresande sällskap som i sin tur köpt honom i tron att han pga sin storlek var den perfekta vakthunden, något de snabbt insåg att han inte var, tvärtom, vänligheten själv.

M tog hem hunden och hans mor blev inte direkt överförtjust. Hon älskade hundar och de hade precis varit tvungna att låta deras sista labrador somna in, men denna raggiga kalv....Vad var det M hade kommit hem med? M's mamma var dock en vänlig själ i grund och botten och sa "As long as you take the fully responsibility...!"

M gav Irländaren namnet Lurch. Han fick heta Lurch av två orsaker. Dels ar det namnet på en av rollkaraktärerna i TV-serien "Familjen Adams", dvs den till synes jättestora, verkligen storväxta läskiga butlern som visar sig vara både vänlig och godhjärtad men också lite dyster och svårmodig.

Den andra orsaken var det faktum att Lurch saknade papper. Det rådde inga tvivel om att han var en Irländsk Varghund men det fanns tecken på att han kanske inte var en renrasig Irländare några led bakåt i stammen. I Storbritannien är de brittiska vinthundskorsningarna så väl etablerade att de har en egen benämning, nämligen lurcher. En lurchers ena förälder är alltid en vinthund, t ex en Irländsk  Varghund men oftast greyhound eller whippet. Den andra föräldern är ofta en border collie eller en terrier, men många andra raser används också. Syftet med lurchern är att förena vinthundens snabbhet med t.ex en border collies samarbetsförmåga eller en terriers mod.

Så namnet var därmed en självklarhet, dvs Lurch.

Häng med imorgon för Part two i "Lurch - the story about an Irish Wolfhound"

Till vänster; "Lurch" - The Butler i The Addams family".

Rubricerat har väl inte undgått någon. Själv har jag

• Gjort julgodis
• Hängt upp julgardiner i köket
• Tryckt nejlikor i apelsiner och hängt upp dessa i köksfönstret i röda band (ett måste varje jul)
• Svurit över elljusstakar där det alltid är en lampa som inte fungerar
• Insett att jag har 300 kronor i presentkort hos min närmsta blomsteraffär. Dessa kommer väl till hands nu inför jul. Här ska frossas i hyacinter och julstjärnor.

Vidare har jag därimellan sprungit mellan köket och datorn. Måste ju kolla resultaten från Hund 2009 vilka uppdateras regelbundet på hemsidan. Jag känner mig som nedanstående gosse: "Dear Santa, all I want is a little white clown.....!"

Varje dag tänker jag på min mormor. Ibland är saknaden så stor att den nästan är alldeles för jobbig. Ofta, ofta börjar jag gråta hejdlöst när det djupare och djupare tränger in att hon inte finns mer. Och ändå har det nu gått fyra år. Den 13 november 2005 valde mormor att fatta morfars utsträckta hand och återförenas med honom. Min mormor blev 85 år gammal och jag hade det stora privilegiet att få vara en del av hennes liv i 36 år. Jag är så enormt tacksam över att just hon var min mormor. Enormt tacksam över att jag själv hann bli mamma och att mormor därmed fick uppleva mina barn. Så enormt tacksam över alla foton, minnen, samtal, trösterika ord, dofter, recept, vackra tankar, värderingar, ja allt vi delade eller som ffa mormor delade med sig av.

Som mest saknar jag:

• Att trots att jag var långt över trettio år så envisades mormor med att fortfarande skala min apelsin. Hon skalade även min potatis när vi skulle äta lunch/middag. Hon bredde t om min smörgås. Jag protesterade men mormor envisades.

• Hur mormor alltid frågade mig om jag hade tofflor eller innerskor med mig när jag kom hem till henne. Något jag minns från det jag var ca 4 år gammal och som var en stående fråga fram till hennes bortgång. Ja, t om när jag var 36 år gammal. Mitt stående svar var "NEJ" och sen ylade hon varje gång man sprang i trappan i huset; "Helene, spring inte i trappan, du kan halka". Jag saknar någon som är rädd och orolig för att jag ska halka i trappan.

• Doften av mormor. Min mormor doftade alldeles ljuvligt. På 50-talet var min morfar till Paris å tjänstens vägnar. Med sig hem till mormor hade han köpt en parfym som mormor blev djupt förälskad i. Sen hade hon samma parfym fram till 2005 då hon somnade in. Det var en underbar parfym men jag har bara känt doften av den på en endaste annan person sedan jag föddes. Jag har fått textilier från mormors hem efter hennes bortgång. Allt luktar mormor. Så jag kan inte använda dessa vackra handbroderade dukar, servetter, lakan etc. Om jag gör det så måste jag tvätta dem och då försvinner doften av mormor.

• Mormor som bollplank när jag löste korsord. Ett litet telefonsamtal till mormor och hon rappt hjälpte mig med ett knepigt ord. Och hon var över 80 år gammal.

• Mormors enorma empati. Min mormor var under ca 50 år en hängiven medlem av Röda Korset och var också under många år Ordförande för Röda Korset i Stockholm. Mormor ledde även träffar där gamla söta damer träffades och stickade och virkade saker som sedan såldes för att bringa in pengar. Som barn tyckte jag min mormor var jättegammal, trots att hon var född 1920 och jag 1969 (ni kan själva räkna ut ålderskillnaden). När jag var barn fick jag dock följa med mormor ibland på dessa stick- och virkaktiviteter och fick då träffa riktigt gamla små tanter, dvs 80+. De brukade klappa mig på kinden och sa "Ååååhhh, är du Ullas barnbarn?" Jag saknar dem med. 

• Min mormors förmåga att uppskatta de små, små sakerna i livet. Min mormor föddes och växte upp på Gotland och fick uppleva de första åren av 2:a världskriget på Gotland (hon gifte sig med morfar 1940 och flyttade till Malmö). En ö utslängd i Östersjön där ransoneringarna under kriget var än mer påtagliga. I min mormors hem fanns efter det alltid kaffe, kaffegrädde, chokladkakor och apelsiner.

Nej fy, fy bubblan vad jag saknar henne. Mormor var en av de finaste!

Förutom dagens tidigare inlägg om den engelska rörmokaren så måste jag faktiskt dela med mig av det bästa jefvla länktipset någonsin. Varför? Jo, denna sida visar upp just det som jag så djupt föraktar. Varsågoda! Efter detta kommer det att börja lagas mat i stugorna, sanna mina ord. Klicka på de små bilderna för förstoring och berätta för mig om det vattnas i munnen eller ej!

Fulmat