Kommer ni ihåg den klassiska amerikanska TV-serien från 50-talet "I Love Lucy" med Lucille Ball i huvudrollen som den vimsiga Lucy Ricardo!? Hennes make i serien spelades faktiskt av hennes egen "in real life hubby" Desi Arnaz.

Min egna "hubby" brukar roa sig med att imitera hans standardrepliker från TV-showen och han gör det med inlevelse och samma brytning på engelska. När sambon kommer hem från jobbet, öppnar dörren och kliver in i hallen, ropar han allt som ofta; "- Lucy, I'm hoooome!" eller "- Lucy, you got some 'splainin' to do."

Lika hysteriskt roligt varje gång. Å andra sidan har vi två troligen en rätt torr alternativt bisarr humor (eller så är vi bara allmänt lättroade).

Någon som har boken? Är den bra? 349 kronor kostar den och kan inhandlas här; http://shop.sivletto.com

Se i menyn under "Hår och kroppsvård" samt vidare under "Hårblommor".

Enligt produktbeskrivningen;

" Andra utgåvan av denna omåttligt populära bok. Nu mer av allt!

Upplivad av riktigt goda nyheter bestämde jag mig för min favoritfrukost. Direkt från kylskåp och skafferi:

Röd mjök, dvs riktig mjök

Riktig kakao, vispas ner i mjölken med socker och värms upp

Limpa, ni ser själva vilken

Tjockt lager av valfritt smör

Gräddost, ju gräddigare desto bättre. Den ska helst vara så gräddig att skivorna veckas när man hyvlar

**************************************************
****************************

Sen kan man sätta sig och doppa ostsmörgåsar i den varma chokladen och dagdrömma om en ljusare framtid som kanske, kanske finns i sikte.

Med anledning av att det finns en vacker människa på den jord som frågar hur jag mår och hur det gick (läs; Ingrid) så ska jag be att få rapportera hur mitt super-duperviktiga möte gick.

Vi börjar med min "svåra" sjukdom som började i måndags och bröt ut i full karriär i tisdags. Blev bara sämre och sämre. Hög feber, ont precis överallt. Gick frivilligt och la mig och sov mest hela tiden och bad en stilla bön om tillfrisknande. Hade inte ens ork att vara nervös inför mötet. Dessvärre hade jag därmed inte ens ork att göra det jag borde ha gjort och hade planerat innnan mötet, dvs besöka en frisörsalong och köpa mig något litet nytt, t ex en ny blus eller en sjal.

Torsdag kväll, dvs kvällen innan mitt super-duperviktiga möte, så bad jag småsnyftande M att "- ta det värsta på håret", dvs alla slitna toppar. Bara topparna rök så kunde jag rädda frisyren med hjälp av traditionella papiljotter (ja, jag använder dessa och har gjort så i 20 år, aldrig någonsin locktång) samt med en fiffig uppsättning med några fina hårspännen.

Detta var dock en rejäl chanstagning av mig. Under de 16 år M och jag har varit tillsammans har han fått klippa mitt hår en (1) gång. Den gången blev jag av med 1 decimeter hår istället för 1 centimeter. M har en universitetsexamen i matematik men att skilja på 1 cm och 1 dm ingick tydligen inte läroplanen. Skämt åsido, den gången började han klippa lite snett och sen blev det som det blev.

Nåväl, nu hade jag inget val och medans jag höll andan så klippte han. Efter 5 minuter ansåg han sig vara färdig och sa "- It doens't look too bad from the behind". Jag tänkte i mitt stilla sinne att "- Jo, men jag kan ju sätta mig med ryggen åt den jag pratar med under detta super-duperviktiga möte".

Men faktiskt, det blev bra!

Fredag morgon! Vaknade och var enormt matt och kraxig efter 4 dagars rejält anfall av små ettriga bakterier. Duschade, sminkade bort mörka ringar under ögonen, fixade håret (som blev jättebra) och stirrade hålögt in i garderoben. Mumlade tyst för mig själv; "- Inte för uppklätt men hel, ren och proper samt kläder som visar att jag är den rätte".

Fann att mina härliga mörkt gråsvarta byxor i tunn ull var rena. Till det en vit skjorta samt min beiga manchesterkavaj och som pricken över i:et, en sjal i grått/svart/beiget. Bravo! Fram med strykbräda och strykjärn. Strök och stod i men när jag kom till byxorna gav jag upp ett vansinnesvrål (om än ett kraxande sådant). Hela fållen längst ner på ena byxbenet hade släppt. Nu var goda råd dyra. Att med nål och tråd fålla ca 25 cm tyg på mindre än 10 minuter, ja det fanns bara inte. Taxin var beställd och klockan tickade. Men så kom jag ihåg det som M alltid säger när något går sönder hemma; "- Det finns inget som inte lite silvertejp kan fixa". Fram med silvertejpen och voila, fållen satt där den skulle med en osynlig - om än högst tillfällig - lagning.

Vinkade adjö tll barnen, satte mig i taxin, gav adressen och DÄR blev jag nervös. Taxichauffören var en urtrevlig medelålders herre som pratade på och jag svarade artigt och berättade vart jag skulle och varför men i höjd med Solna började jag må illa. Symptom på blodtrycksfall och en viss risk att tuppa av. Frågade chauffören om jag fick rulla ner rutan lite (-6 grader ute). Chauffören förstod att jag var nervös (efter vårt lilla samtal) och frågade om jag hade fått i mig någon frukost. Det var jag ju tvungen att erkänna att jag inte fått (jag hade ju fullt sjå med att laga byxor med silvertejp).

Chauffören visste på råd. Halade fram ett äpple ur en påse och sa; "- Ät! Du behöver lite fruktsocker". Tuggade, svalde och bara ett par minuter senare mådde jag bra igen. Stor puss och kram till denna underbara taxichaufför.

Väl på plats fick jag ett urgulligt mottagande. Mötet gick bra (tror jag). Resultatet av detta återstår att se men oavsett så vet jag att:

1) När det krisar kan M hala fram saxen

2) Fortsätter det att krisa är silvertejp räddningen

3) Det finns goa och varma människor som gärna bistår med ett äpple när någon får ett blodtrycksfall

4) Det finns goa och varma människor som frågar hur man mår och hur det gick (Tack Ingrid)

Varför ska jag alltid drabbas av fel saker vid fel tidpunkt? Jag har ett superviktigt, nästintill livsavgörande möte på fredag men vad händer?  Jo, jag går och blir sjuk. Igår kväll började det klia i halsen, klia i ena örat, kände mig frusen och matt. Idag vaknade jag med feber, halsont, en näsa som rinner. Jag kraxar, har ett blytungt huvud och är gråtfärdig. Jag har inte varit sjuk på minst ett år. Varför just nu?

" - Men skärpt till dig människa, det är ju bara tisdag. Du ska se att du är frisk, pigg och alert på fredag" tänker ni.

Jo, förvisso! Men med min vanliga djefwla otur har väl denna bonnförkylning övergått till lunginflammation tills på fredag, dubbelsidig sådan och jag ligger på KS och dess infektionsklinik och får syrgas....!

Trots allt har jag överlevt dagen och med två sportlovslediga söner så är jag tacksam över att jag ialla fall inte känner mig sämre. Yngsta sonen, aka "den vilda kocken", och jag lagade raggmunk med stekt fläsk till lunch. Eller rättare sagt och mer sanningsenligt; jag rev potatisen, sen fick sonen göra resten vilket han klarade galant. Bildbevis nedan.

Lördag! Sambon ska jobba och jag ska städa. Jag kan inte städa utan musik och eftersom jag inte finner städning nöjsamt så lyssnar jag alltid på musik som gör mig på gott humör och eftersom jag alltid tycker att allt var bättre förr (även musiken) så blir det som alltid några gamla favoritplattor som åker på. Jag börjar dock inse att "- Damn, det var länge sedan den här plattan släpptes" och " - Damn, jag börjar därmed bli gaaaammal...."

Som denna t ex; The B-52's och "Love Schack". Kom ut -89, då var jag 20 år, i blomman av min ungdom....! Men jag blir nästan som en 20-åring på nytt när jag lyssnar på den.

http://www.youtube.com/watch?v=leohcvmf8kM

Nästa är en storfavorit och nu börjar vi nästan snudda vid barndomen eller i alla fall nedre tonåren; Madness och "Our House". Släpptes -83 och då var jag inte mer än 14 år *hjälp*. Tycker fortfarande att låten är en top-10 på världslistan.

http://www.youtube.com/watch?v=KwIe_sjKeAY

Så, fram med dammsugare och mopp och på med volymen!

Kommer ni ihåg familjefilmen "Free Willy"? En film med den svenska titeln "Rädda Willy" om späckhuggaren Willy som räddas från en djurpark och som återförs till sitt rätta element, dvs havet. En enorm kassasuccé för Warner Bros. Filmen hjälpte till att förbättra hur många såg på späckhuggarna, som innan hade ett dåligt anseende på många ställen. Filmens amerikanska och internationella framgång fick även till följd att en brevskrivningskampanj startades för att frige Keiko, späckhuggaren som spelade Willy, från hans fångenskap på ett nöjesfält i Mexico City. Keiko dog i frihet, i en norsk fjord, den 12 december 2003.

Nu har det skett en mycket tragiskt händelse med tyvärr dödlig utgång på Sea World i Florida där späckhuggaren "Tilly" mitt under en pågående show, attackerade sin tränare. Fruktansvärt olyckligt på alla sätt och vis men direkt vänder folk kappan efter vinden och ropen "Free Willy" har bytts ut mot "Kill Tilly".

Jag säger bara "Free Tilly" så slipper han simma omkring i en pool och stirra in i en poolvägg. Låt honom använda sin (uppenbara) uppdämda aggression eller uttalade frustation och tristess, till att göra det han var född till; Att förlytta sig många, många tusen sjömil över världens oceaner och själv jaga sin föda (sälungar t ex) som det rovdjur han faktiskt är. Världen går inte under för att vi inte får sitta i publiken och titta på en snurrande späckhuggare som belönas med en liten firre.

Jag älskar såna här historier.   

Det var det engelska äldre paret, boendes i Dorset, som via arv ägde en gammal hög vas. Paret använde vasen som paraplyställ. Döm om deras förvåning när vasen visade sig vara värd mer än deras hus, nästan 6 miljoner kronor.

Jag fnissar glatt när jag tänker på hur de har stoppat ner lite halvfuktiga paraplyn i denna dyrgrip.

Länk till artikeln