Alla inlägg under maj 2010

Av Helene - 28 maj 2010 18:44

Jag är fullständigt galen i brittisk och Irländsk film och tänkte tipsa om 5 filmer  som jag tycker att man ska se.


Först ut och på plats 5 är filmen "Withnail & I" från 1987 med Richard E Grant och Paul McGann i huvudrollerna som de två arbetslösa skådespelarna Withnail och Marwood i Camden town (London) under slutet på 60-talet. De två lever i fullkomlig misär i en förfallen lägenhet vilken de delar. Deras tomma tillvaro är fylld av sprit och piller. I ett försök att fly den miserabla och destruktiva verkligheten, får de låna Withnails farbrors stuga på landsbygden under en helg. Väl där upptäcker de hur illa lämpade de är för livet på landet. Dåligt väder såväl som lokalbefolkning och matbrist förpestar varenda minut av tillvaron. Allt håller på att rämna när Withnails farbror, den kärlekskranka gamla bögen Monty, kommer på besök sent en kväll, för att återuppta ett gammalt intresse: unga pojkar.



Filmen är en komedi men den har dock en mörk underton och man blir stundtals illa till mods. Skådespelarna är helt suveräna och personligen tycker jag att Richard E Grant definitivt gör sin livs roll. Dialogen och replikerna är en fröjd för örat och både Richard E Grant och Paul McGann gör det SÅ bra.


Se gärna trailern:


http://www.youtube.com/watch?v=5Z3iPaGgqrM&feature=related






Av Helene - 15 maj 2010 14:58

Vilken vecka! Har drabbats av en inflammation i en ankel/vrist och har därför varit tvungen att plocka fram mina gamla kryck-käppar för att klara av att ta mig fram. Smärtan är olidlig och jag kan - trots käpparna - bara gå med små, små myrsteg. Det är också i sådana här situationer som jag inser hur oförskämda svenska folket är, hur självupptagna vi svenskar kan vara och också totalt ohjälpsamma av ren och skär lathet.


Detta fick jag bittert erfara på väg hem från arbetet i onsdags. Lämnade kontoret på eftermiddagen för hemfärd. Små, små myrsteg till busshållplatsen. En skärande och skarp smärta i vristen vid varje steg. Väskan hängande tvärs över bröstet då jag hade en kryck-käpp i vardera hand. Kommer efter mycket om och men (flera vilopauser) fram till hållplatsen. Kliver försiktigt på bussen och famlar med käppar och busskort för att kortläsaren ska avge ett litet grönt ljus och ett pip. Detta mitt framför busschauffören. Går med mina myrsteg längs mittgången. Fullsatt buss. Alla låtsas titta ut genom fönstret. Någon som erbjuder mig sin plats? Svar; UP MY A*S!! Ställer mig därför i mittgången med käpparna i ena handen och håller mig i en stång. Chaffisen kick-startar och det skär av smärta i vristen. Sen följer 10 minuter av en kraftigt krängande buss, tvära inbromsningar och nya kick-starter. Fortfarande ingen som erbjuder mig en plats trots att de måste ha sett att jag led.


Framme vid Frösundavik kliver jag av på darrande och värkande ben för att byta buss. Vid hållplatsen finns en bänk ockuperad av tre personer i 30-årsåldern. Samtliga såg friska och pigga ut. Någon som lämnar sin plats åt en person med käppar? Svar; UP MY A*S!! Får vänta i tio minuter på nästa buss. Kliver på denna. Samma procedur där jag famlar med käppar och kort. Även denna gång mitt framför chaffisen. En kvinnlig sådan! Börjar sakta gå med myrsteg längs mittgången och *jippie* denna buss är halvtom och det finns sittplatser. Men precis som jag ska till att sakta och försiktigt sätta mig på ett ledigt säte så kick-startar chaffisen. Jag är totalt oförberedd och med en käpp i vardera hand har jag ingen stång eller säte att hålla mig i. För att inte tappa balansen tvingas jag därför parera med ena foten, samma fot som sitter ihop med min onda vrist. Den smärta som uppstår är så kraftig att jag tappar käpparna och i ren panik grabbar jag tag i en stång. Tror ni någon reste på sig för att hjälpa mig att plocka upp käpparna? Svar; UP MY A*S!!


Lyckas dock samla ihop mig själv och käppar och sätter mig med tårar brännandes innanför ögonlocken. Under resan hem bultar och värker det i vristen. Väl hemma och ståendes i hallen kom så tårarna. Det är också i sådana här stunder som jag så väl förstår sambon och hur chockskadad han blev under sitt första år i Sverige. Var och varannan dag kom han hem alldeles rasande, slängde upp ytterdörren, stampade in i hallen, dängde igen ytterdörren och vrålade "- What's wrong with you people in Sweden?"


Då hade alltid något av följande hänt;


  • Han hade fått en dörr rakt i nyllet. Ty i Sverige går man genom tunnelbanans svängdörrar och bara släpper dörren utan att kolla om någon kommer alldeles bakom. Sambon var i början naiv och tog för givet att personen framför skulle hålla upp dörren. Det tog några "dörrar-i-nyllet-händelser" innan han lärde sig.

  •  Någon hade kört på honom i matvaruaffären med sin kundvagn utan att be om ursäkt eller ens noterat att sambon utstötte ett AJ när kundvagnen drog in i hans smalben. Ty i Sverige drabbas alla av tunnelseende i affären och varken ser eller hör något utanför tunneln.

  • Någon hade loskat mitt framför fötterna på honom där han stod och väntade på bussen. En loska som bara var några centimeter från att landa på hans skor. Ty i Sverige loskar folk hej vilt och okontrollerat. Jag hoppas att någon av dem en dag loskar i motvind....!

Det är därför det är en ren fröjd att då och då åka till England och få uppleva lite artighet och hjälpsamhet. Ty i England;


  • Ber folk alltid om ursäkt om man råkar stöta ihop/gå in i varandra på trottoaren, i affären, på tunnelbanan eller var som helst.

  • Erbjuder människor alltid sin sittplats till den som uppenbarligen behöver den bättre.

  • Erbjuder människor öht alltid sin hjälp i alla möjliga och omöjliga situationer. Testa t ex att ställa dig på en trottoar i London med en karta. Studera kartan, titta dig runt omkring, studera kartan igen. Det tar max trettio sekunder så står där en hjälpsam britt och frågar artigt och glatt " - Do you need help to find the way, Miss?"

Så är allt bättre i England? Nej, för farao. Långt ifrån! Det landet har definitivt ett och annat på sitt samvete MEN i England behöver man åtminstonde aldrig oroa sig för att få en dörr rakt i nyllet.




Av Helene - 8 maj 2010 13:50

Oj vad dagarna ramlar på. Bloggen hinns inte med och lite trötter är jag allt av allt nytt men lycklig, glad och nöjd. I mitt tidigare inlägg skrev jag om lilla M, en liten vovve som får följa med min arbetskamrat till jobbet ett par dagar i veckan. Åh, vad jag tycker om de dagarna. Mysfaktorn på kontoret höjs minst tio snäpp.


Lilla M är en Dansk/Svensk Gårdshund och jag har ingen större erfarenhet av rasen men hon är verkligen supergo, pigg och social. Häromdagen hade jag en sådan där tråkuppgift, dvs kuvertera ett stort gäng fakturor. Tog med mig fakturor och kuvert och satte mig i vår fikahörna. Lilla M gjorde mig direkt sällskap och satte sig i soffan brevid den stol som jag satt på. Vi hade en riktigt trevlig stund tillsammans. Jag kuverterade och pratade med lilla M och hon studerade mig och mitt kuverterande med huvudet på sned *sööööt*.


Lilla M får ibland tokryck och rasar nerför korridoren i hög fart (trots att hon är 9 år gammal så spritter det i henne allt som oftast). I torsdags kallade hennes matte på henne från sitt kontorsrum. Lilla M kom rusande i full galopp, gjorde en tvär gir för att slänga sig in i mattes rum men halkade på det hala plastgolvet och for med huvudet rakt in i dörrkarmen *tjong*. "- Ååååhhh och Iiiihhh" ropade alla. Lilla M ruskade på huvudet och skrittade värdigt och med högt huvud in till matte med en min som sa " - Det där såg ni inte och vi talar aldrig mer om det".


Lööööve her!


Annars ramlar livet på som vanligt. Sambon befinner sig på utbildning hela helgen. Utbildningar och kurser är kul! Att förkovra sig är bra! Men en lördag-söndag!? Fy!


Äldsta sonen har precis avslutat två veckors praktik, ni vet PRAO som det kallas när man går i 8:an. Däremellan har han också fått göra tre omprov i skolan, en chans att förbättra sina betyg (omprov fanns inte på min tid, ett taskigt resultat på ett prov gav taskiga betyg). Man kan lugnt konstatera att sonen ärvt mina och min fars, dvs morfars, gener. En stjärna i svenska, historia, engelska och bild men fixar inte tyskan, religion och matematik. Sen spelar det ingen roll att hans far har en universitetsexamen i just matematik och att hans farfar, dvs sambons pappa, var professor i matematik. Mina gener tyvärr!


Yngsta sonen kom hem med ett gäng akvariefiskar i veckan. I hans skola har de haft som tema på naturkunskapen att föda upp små guppies. Alla som ville fick ta med sig fiskar hem (av de som överlevde). Sonen kom stolt hem med 6 stycken. 


- Vilka är honor och vilka är hanar, frågade jag.


- Eeeeh, svarade sonen.


- Betyder det här att vi snart har 30 fiskar, frågade jag.


- Eeeeh, kaaaanske, svarade sonen.


Sen åkte sonen med pappa och köpte ett akvarium. Nästa gång skolan sätter igång sådana här projekt så vore jag tacksam om de kollar med oss föräldrar först huruvida det är okej för oss föräldrar att i slutändan få ta ansvar för resultatet.


PS! Äter Gyppy-pappan upp sina ungar om man håller honom i samma akvarium som Guppy-mamman då hon föder? Det skulle lösa en del av denna uppkomna situation...!

  




Av Helene - 1 maj 2010 10:30

Lugn! Jag lever och mår alldeles förträffligt. Man skulle kunna tro - att jag likt nedan illustrerade kvinna - har blivit bortrövad och uppäten av en gigantisk krabba men jag sitter i all säkerhet i hemmets lungna vrå. Började arbeta i måndags och första veckan brukar vara lite småjobbig; Nya människor att lära känna, nya arbetsuppgifter att hålla reda på, nya datasystem, nytt, nytt, nytt, ALLT nytt. Har kommit hem som en våt yllestrumpa varje dag men är så in i bomben glad, lycklig och nöjd. Och det finns en bonus också: En arbetskamrat har en hund som är med matte på kontoret ett par dagar i veckan. Resterande dagar är lilla Margit (ja, hunden heter så) hos en Dagmatte. Tjooohoooo!! Vovve på jobbet!

   

Skapa flashcards