Sitter här och tänkte försöka sammanfatta och avsluta år 2009. Passar på när det är lugnt och stilla hemma. Pojkarna sysslar med sitt. Sambon har gett sig ut för att nyårshandla. God mat ska införskaffas. Innan han gick spanade han ut genom fönstret, kollade temeraturen och sa "Ok, wish med good luck". Det är inte sådär rasande kallt ute, -10 grader och i stort sett vindstilla men det är snorhalt och han kommer nog inte vara ensam därute, varken på vägarna eller i affären. Min stackars lille hjälte.

Så år 2009! Var det ett år att lägga till i ett av hjärnans alla minnesfack? Både ja och nej. Något höjdarår har det verkligen inte varit men ack så lärorikt. Här kan vi tala om att uppskatta de små, små sakerna i livet. Arbetsmässigt ett bottennapp. Känslomässigt ett bottennapp. En konstant oro över en rådande situation och hur framtiden kommer att te sig. Med sysslolöshet kommer även ett dåligt självförtroende och en självkänsla som kan liknas vid att en disktrasa förmodligen är mer uppskattad än mig. Den fyller åtminstonde en funktion.

Men det som var bra då? Fanns det något sådant? Ja, min familj - ALLTID!

När jag tänker på 2009 kan jag med glädje minnas

• Hur min yngsta brors sambo efter avslutad journalistutbildning direkt fick arbete på den tidning där hon praktiserade under studietiden. Stort jubel i familjen.
• Hur min äldsta son i konkurrens med över 300 andra elever vann en teckningstävling. Stort jubel i familjen.
• Hur lilla pappa äntligen fick träffa en läkare som genuint bryr sig om honom och att pappa äntligen känner förtroende för en läkare. Stora glädjetårar i familjen.
• Promenaderna med mamma. Vi går alltid i armkrok och bara pratar. En stund av mental vila för en orolig själ som jag.
• Yngsta sonens alla experiment i köket. Lucas älskar, verkligen älskar att laga mat. 12 år och redan en kvalificerad kock. Sambon och jag jublar inombords och nickar gillande mot varandra. Ingen oro för att låta honom flytta hemifrån en dag.
• Min syster och hennes makes nya boende. Nu har de en egen liten trädgård för sina fyra döttrar att leka i. Mycket "jubel i busken" därmed.
• Min sambos ord när han sa "I will never ever abandon you or give up on you H". Precis vad en skadeskjuten liten kråka behöver få höra.

En ganska blandad kompott av minnen. Jag har min egen lilla älskade familj, min mor och far (de bästa föräldrarna ever), tre fina bröder och en lika fin syster med respektive familj. What more could anyone ask for?

Nu försöker jag spana in i kristallkulan och studera stjärnorna på himlen för att kanske finna ut vad 2010 månne ha planerat för mig. Gott Nytt År!

Natten till det nya året är en mardröm. En mardröm som dessutom brukar pågå under hela veckan innan.

VIKTIGT!

Läs Ingrids blogginlägg här;

http://igurt.bloggagratis.se/2009/12/30/2345493-sahar-gulligt-och-rart/

Läs Lisbeths blogginlägg här;

http://ulvus.bloggagratis.se/2009/12/30/2345516-hurra-for-flygfyren-ica-kvantum-norrtalje/

(Tack gud i himmelen för människor som Conny)

Och läs gärna vad jag skrev för drygt ett år sedan här;

http://varghund.bloggagratis.se/2008/12/31/

Det blir ett kort inlägg då jag har åkt på en förkylning och känner mig rätt mosig. Turligt nog bröt den ut efter juldagarna. Julen var bara bra och mysig. Lagom mycket mat, lagom mycket klappar och väl genomtänkta sådana. Jag dissar kvantitet framför kvalité. Fin gran som doftar gott samt trevliga diskussioner och allmän mys med M. Nyförälskad? Kanske!    Jag blir det då och då!

Nej, jag ska snart gå och sova bort min förkylning. Meanwhile kan ni ju alltid läsa vad jag skrev för ett år sedan "Så dumt, så fult, så meningslöst". En skandal av dess like som aldrig må glömmas eller förlåtas. Se länk nedan!

Den 29 december 2008

PS! Det djefwla smällandet har börjat redan. I går kväll träffades nästan vårt köksfönster av en raket. Jag både såg och hörde den svischa förbi och trodde hjärtat skulle ge upp för gott! Stackars djur!

Nyss hemkommen från ett besök vid mormor och morfars grav. Samåkte med lilla mamma. Möttes av en översnöad grav. Fick gräva fram lyktan från Alla-Helgonahelgen och tända ett nytt ljus. Nu hoppas vi att den får brinna åtminstonde hela Julafton och hela Juldagen (som var morfars favoritdag under julen). Så underbart fridfullt att besöka en tyst kyrkogård inbäddad i snö när man vet att det samtidigt råder smärre kaos i den stora stadens affärer.

För en gångs skull ligger jag i fas i planeringen. Allt tack vare M. Han är en stjärna på att planera och agera och göra det han har planerat i tid och när han sagt att han ska. Vet inte hur många gånger M sagt till mig; "Proper Prior Planning Prevents Poor Performance". Det jag har kvar att göra är att

1) Klä granen

2) Susa runt med dammsugare och mopp

3) Hänga upp barnens julstrumpor och fylla dessa (man blir aldrig för gammal för julstrumpor)

4) Städa marsvinsburar (2 stycken)

I övrigt är det klart. Alla julklappar är inköpta och inslagna förutom en som M ska införskaffa efter jobbet. Maten är färdig (så långt som man kan förbereda den). Det är julpyntat och barnen är tysta och snälla (de vågar väl inget annat dagen före Julafton).

I övrigt ber jag också att få önska mina bloggläsare en underbar Jul var ni än må befinna er. Extra varma julhälsningar får Lisbeth och Ingrid.

Ja är nog lite dum. Dum som i korkad för jag förstår inte min tonårsson. Under hela hösten har han envisats med att bära en stickad mössa, oavsett temperatur, t om inomhus men där har både min och sambons gräns gått. Minst 2 gånger om dagen har någon av oss sagt; " - Ta av dig mössan!"

Under hela hösten har sonen också sparat och gnetat ihop till en keps. En keps tänker ni. Kan väl inte kosta så mycket. Jo, om man är 14 år är man tydligen i stort behov av en keps som kostar 400 kronor. Jag slog direkt bakut när jag fick höra om denna keps. En keps för 400 riksdaler. " - Nej, den får du spara ihop till själv, jag köper den icke" - lät jag sonen förstå.

För ett par veckor sedan åkte sonen iväg till det stora köpcentrumet och kom hem överlycklig med kepsen inköpt. Jag vägrade kommentera saken. Sen dess har kepsen icke lämnat hans huvud. Numera låter det så här hemmavid; - Ta av dig kepsen!

Det värsta av allt är att de sista dagarna har temperaturen krypit ner mot minus 14-15 grader. Vem har gått iväg till skolan med kepsen på huvudet? Rätt svar; sonen! Jag har bönat och bett att han ska sätta på sig den stickade mössan som han ju bar hela hösten. Men icke sa nicke. Sonen påstår att " - Jag fryser inte!".

Förresten, läs gärna mitt inlägg om Charmin skrivet för exakt ett år sedan (pekar mot länkarna till höger = "Mer Charmin") Jag charmas fortfarande av hans ägares beskrivning och jag är fortfarande grymt avundsjuk   

Till Ingrid, en riktigt fin människa!

Med 300 kronor i presentkort var jag ner till den lokala blomsteraffären. I alla år har jag köpt röda Julstjärnor. Nu hade de fått in Julstjärnor i fyra olika nyanser av rosa (vilket jag aldrig sett förut); En ljus babyrosa, en karamellrosa, en lite starkare ceriserosa som nästan drog åt det röd-lila samt en smashing "hot-pink". Jag slog till och köpte en i "hot-pink" och två i karamellrosa.

Virituellt skickar jag den i "hot-pink" till Ingrid. Det är så kallt ute och Julstjärnor tappar alla kronblad om de fryser så det får bli en bild av den istället. Till en riktig "smäll-karamell", dvs Ingrid!

Jag ska skriva mer om Lurch, jag lovar (trots kommentarer där man ber mig sluta blogga helt) men jag kom av mig.

Under tiden inflikar jag med ett foto som ganska så tydligt avsöjar vad som kan få mig och sambon att skratta. Vanligtvist visar jag aldrig upp foton på mina barn på bloggen. Inte heller skriver jag ut deras namn, möjligtvist deras förnamn som jag någon gång nämnt. Det absolut sista jag skulle göra är att avslöja djupt privata saker om min familj på bloggen (som vissa andra gör) men alla är vi olika.

Jag gör dock härmed ett undantag. Fotot är taget för ett par år sedan och mina barn har sedan dess vuxit och förändrats utseendemässigt och kan därför inte identifieras lika lätt.

Fotot tog min sambo, tillika barnens pappa, på väg hem från skridskobanan och skridskoåkning en vinter för en ca 2 år sedan. Han fick syn på reklamskylten vid en busshållplats, ställde upp killarna och bad de bete sig "dåraktigt". Så, se upp för dårarna!   

PS! Bry er inte om hur yngsta sonens jacka ser ut. Man kan tvätta hans jacka tre gånger i veckan, den ser ialla fall likadan ut efter en halv dag.