Roligare än så blir inte rubriken. Redan vid rubriksättningen tog det stopp. Vissa dagar stirrar man på skärmen och har verkligen inget vettigt att förtälja. Har gått en långpromenad. Skönt! Har lagat mat, både köttgryta och en dubbel sats av köttfärssås. Smart och ekonomiskt! Skurat badrummet. Varför har vi alltid tandkräm på golvet? Läcker det från någons mun?

Det enda jag inte gjort idag men som man borde/ska, är att besöka kyrkogården. Men det beror på att 1) Jag är ganska ofta och tittar till mina mor- och farföräldrars gravar ändå. 2) Halva släkten är där idag med ljus och kransar.

3) Jag brukar åka och tända ljus vid advent eller dagen före julafton istället.

Just nu sitter jag och dricker te och läser ett par bloggar. Ser att min kära vän Ingrid myser ikapp med både det ena och det andra. Därför lägger jag upp en liten bild tillägnad en urmysig och go vän, dvs Ingrid. Jag vet att hon gillar sk. Pin-up Art vilket jag också gör. Jag hade ett antal bilder på kylskåpet i min ungdom, innan jag skaffade en egen familj (undrar vart de har tagit vägen?). Har haft en fundering på att beställa ett gäng inramade förstoringar men konstaterar att med en hormonstinn 14-årig son (snart 15) hemma som har ett gäng lika hormonstinna kompisar, så kanske det skulle anses som lite opassande. Eller?

Känns rubricerad textrad igen? Klas Klättermus och Grönsakssången.

De sista 45 minuterna har jag stått och förberett middagsmaten som sen sköter sig själv i ugnen. Alla som känner mig vet att jag vurmar för potatis och rotfrukter. Gott, billigt och kan varieras i det oändliga. Ikväll blir det kyckling i ugn som får rostas samtidigt med potatis och rotfrukter.

Helt kort; Tag en styck kyckling. Dela denna i lår och bröst och allt annat du kan få ut från den. Eventuella överblivna ben och skrov sparas dock i en plastpåse i kylen till att koka soppa eller fond på. Tag därefter 10 potatisar, 3 morötter, 2 palsternackor samt en röd lök. Skala dessa samt skär de i kuber (löken i klyftor), ca 1,5 X 1,5 cm. Gör likadant med 1 squash, denna behövs dock inte skalas.

Föreställ dig nu att du är en mästerkock och tag fram en liten skål där du blandar 4 msk olivolja och 2 msk kycklingfond. Pensla kycklingdelarna med detta. Diska direkt av skålen så att du fortfarande känner att allt sköter sig själv i ugnen men utan någon extra disk att ta hand om.

Lägg nu kyckling och rotfukter i en långpanna och in med det hela i ugnen i ca 35-40 minuter i 200 graders värme. En god husmor sätter sig nu inte och stirrar på ugnen eller målar naglarna. Hon tömmer slasken på potatisskal och övriga biprodukter. Äger du en gris kan du med fördel ge denna potatisskalen. Du får tillbaka det hela vid jul. Diska av kniven och skärbrädan. Duka middagsbordet. När 5 minuter återstår, tag ut formen och släng i 8 små halverade kvisttomater samt strö över fetaost. Höfta lite här, 100 gram eller så. In i ugnen igen för de sista 5 minutrarna. Servera med en kall sås gjord på crème fraiche, lite kycklingfond och hackade örter. Till det ett gott brytbröd och DRICK VAD FAN DU VILL!

Men nu kom jag ifrån ämnet. Si, det är så att jag tänker så bra när jag diskar eller skalar potatis och morötter. När jag står där vid diskhon så dyker alla möjliga tankar och funderingar upp. Det enda man behöver hålla koll på är ju att glaset blir rent eller att man inte misstar sin tumme för en morot *AJ*. Nu när jag stod där och skalade en palsternacka dök sången från Klas Klättermus upp. Det i sig är inte klokt. Som barn var jag med i "Vår teater" och ett år övade vi in just Klas Klättermus vilken framfördes inför stolta (och tåliga) föräldrar. Jag kan inte ha varit mer än 6-7 år gammal. Hade inte en aning att den satt där någonstans i minnets centrum;

"Den som bara vill ha kött och äter sina vänner
Han blir så däst och lat och trött och får så fula tänder"

Redan här började jag fundera. Det känns som att faktadelen är lite dåligt underbyggd men okej, vi pratar Klas Klättermus och att äta sina vänner är inte schysst.

"Men den som äter palsternackor han går inte av för hackor.
Det finns kraft i morotssaft för den som håller stilen.
Man får så många goda vänner, blir så snäll mot dom man känner"

Argumentationen är inte helt klockren! Man blir inte snällare för att man inte äter kött, möjligtvist blir man mer uppskattad av sina vänner för att man inte tuggar i sig dem. Men så kommer slutklämmen;

"och får så väldigt fina tänder liksom krokodilen"

Här faller ju textförfattaren på eget grepp! Först fick man fula tänder om man äter kött. Och sedan får man väldigt fina tänder som krokodilen om man bara äter grönsaker och rotfrukter. En värre karnivor än krokodilen får man väl leta efter!? Näää, hela retoriken i texten är så dåligt underbyggd så det krävs liiiite mer för att jag ska ge upp att äta kött, hur gott potatis och palsternacka än är.

Note; Karnivor är ett annat ord för köttätande rovdjur. Predator är ett ytterligare ord med samma betydelse. Jag valde ordet karnivor. Man måste någon gång få tillåta sig att få använda de där orden man lär sig genom att lösa korsord.

I mitt inlägg häromdagen; "Bildgåta - Går den att lösa?" undrar jag vem Fru Madsen var. Gåtan visade sig vara lättare att lösa än jag trodde. Fru Madsen hette Sagfører Nancy Madsen och var under sin tid en av Danmarks mest framstående uppfödare av rasen Grand Danois. Se nedanstående hemsida för information och för helt underbara nostalgifoton på den vackra rasen Grand Danois.

http://www.verasir.dk/show.php?file=chap24-6.html

Skulle du kunna tänka dig att betala för hushållsnära tjänster, dvs, låta någon annan komma hem till dig och ta hand om din/familjens skit? Det finns stunder då jag definitivt skulle kunna göra det och - trust me on this one - det finns säkerligen stunder då min sambo skulle kunna spendera en krona eller två för att ta hjälp utifrån. Si, min sambo, han är lugnet själv och tar städning med ro. Inte att han struntar i att städa, utan det är helt enkelt så att han inte hetsar upp sig när han drar fram dammsugare och skurmopp. Lite avslappnat och visslande skrider han till verket.

Undertecknad därimot stövlar runt som en rabiessmittad iller, fräser, spottar och hugger efter alla. Vrålar; "Hur kan det se ut så här?" följt av "Jag blir gaaaalen". DET, tror jag min sambo gladeligen skulle kunna betala för att slippa. Min goda och jordnära uppfostran förbjuder mig dock att ens tänka i banorna "städhjälp". Ens egna skit tar man själv hand om vilket egentligen - om man ska vara riktigt ärlig - är en omskrivning för "vi har inte råd med städhjälp".

Idag ramlade jag över nedanstående skapelser och kände direkt att detta, detta skulle kunna vara lösningen på mitt problem. Om man blandar ihop en cocktail[dress] bestående av en skopa vampyrfilm, ett par skedar av klassikern "Familjen Adams", några ryska spetsar á la 1890-tal så kan man få till en riktigt trevlig liten out-fit att bära vid veckostädningen. Förhoppningen är ju att jag ska tycka att städningen blir roligare.

Något att bita i för alla historieintresserade. En bildgåta! Det enda jag vet om bilden är att den föreställer Fru Madsen på "Store Hund" i Kristiania, Oslo, Norge år 1898. Vad det är för hundras framgår inte men jag tycker inte det råder någon som helst tvivel om att det är Grand Danois och färgen Harlekin. Vem var Fru Madsen?

”Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större”. Så står det vid aulan till Uppsala Universitet. Det var den gode Thomas Thorild (1759-1808) som myntade det uttrycket. Den svenske författaren Thorild blev landsförvisad från Sverige pga sina - då - radikala åsikter. Inte ens idag är detta citat fullt ut accepterat som prydnad vid ett universitet. I dag av andra orsaker än när Thorild satte det på pränt för första gången. Thorild skrev det i en tid då kyrkan var den styrande instansen i Sverige och de kände sig uppenbarligen trampade på tårna.

Nej, de riktiga motståndarna vill ändra denna 200 år gamla devis till "”Att tänka rätt är stort, att tänka fritt är större”. Det skulle ligga bättre i tiden, i det demokratiska samhället som vi alla önskar leva i. Och visst låter det fint, jag är den första att önska mig ett fritt och demokratiskt samhälle där människor har rätt till sina åsikter men det får inte gå till absurdum. Thorild sa aldrig att vi inte hade rätt att tänka fritt utan det måste finnas en viss styrning byggd på fakta. Hela världen skulle kollapsa om vi inte utgick ifrån att saker och ting är ordnade och utgör en gemensam verklighet. Om alla bilister skulle tänka fritt så skulle vi snart inte ha så många bilister kvar. Och om en läkare plötsligt får för sig att tänka fritt och inte rätt, ja, då skulle i alla fall inte jag gärna låta operera mig.

Går detta att applicera på den enorma bloggtrenden? Där människor konstant hävdar sin rätt att få uttrycka sig via sin lilla personliga virituella skrivhörna? Ja, det gör det! Jag upplever konstant hur människor med en dåres envishet ylar "det här är min blogg, MIN, MIN" och genast får medhåll av likasinnade som hejjar på och skickar kommentarer såsom "det är din blogg, DIN, DIN, du har rätt att skriva vad du vill".

Och då är vi där! Det fria ordet. Rätten att få tänka fritt. Det som Thorild tyckte var stort. Men att tänka fritt är inte alltid rätt som sagt var. Inom bloggsfären tappar människor plötsligt alla koncept för vad som är rätt och fel. Vi har en grundlag i Sverige som innebär att vi har rätt att framföra våra åsikter. Men vi har också en lag som väger upp och balanserar denna åsiktsfrihet. Det är t ex inte tillåtet att öppet kränka en annan människa. Sen spelar det ingen roll vad man tycker om människan man väljer att spy ut sin galla över.

Det finns en - numera smått ökänd - blogg inom en viss hundras, vilken tycks drivas av ett gäng fundimentalister. Man tror på något som inte är förankrat i den vetenskapliga ideologin utan i någon form av religiös övertygelse. När denna blogg blir bemött av väl underbyggda inlägg, baserade på fakta, då lyckas man vända på hela kalkonen på ett högst osmakligt sätt.

Människor är oerhört snabba med att slänga sig över datorn och plita ner sina åsikter, fritt och öppet för hela världen att ta del av. Om inlägget sedan är så genomtänkt och håller sig inom ramen för vad som egentligen är rätt eller t om inom ramen för vad som är lagligt, det är skitsamma, huvudsaken att man får tänka fritt. Sånt ser man dagligen på diverse bloggar. Man kunde ju önska att dessa människor tänkte till både en och två gånger innan de publicerade sina små alster.

Därmed passar det att än en gång citera den gode Thomas Thorild, han sa även "Kvickhet är förståndets apa".

......vara så svårt att fotografera svarta djur. Eller rättare sagt, tänk att det ska vara så svårt att få bra bilder av svarta djur, vilka de än må vara; marsvin, katter, hundar etc. Och då tänker jag på djur med svart päls utan några ljusa markeringar/fält. Alla säger att det är svårt att få bra bilder på helsvarta djur. Själv är jag ju uppvuxen med svarta labradorer och av alla katter vi hade var två stycken helsvarta. I mor och fars fotoalbum vimlar det av foton på dessa djur men många av fotografierna är ruskigt dåliga. Jag kan fråga; - Vem är det där? Är det Elliot?  Näää, säger pappa tveksamt och sätter på sig glasögonen och vänder och vrider på albumet. Håller upp det i ljuset framför fönstret och svarar; - Jag tror nog det är Bobby men det är svårt att säga.

Djur med kolsvart päls tenderar liksom att bara bli en svart "sudd" utan konturer på fotografier. Det är svårt att få till kontrasterna. Alla deras säregna drag och deras egna utmärkande utseende försvinner någonstans. Någon som har något bra tips på hur man tar bra fotografier på sin svarta hund t ex?

Nedan, ett bra exempel med tre terriers. Från vänster;  Sealyhamterrier, Skotsk terrier samt en West Highlands White terrier. Trots dagsljus är det svårt att urskilja hur just denna skotte egentligen ser ut om ni förstår vad jag menar.

Lilla jag? Moi? Skulle jag? Menar ni allvar?

Ja, vadan denna rubrik och något förvirrade inledning på detta blogginlägg? Jo, det är si så här; Jag har blivit kontaktad av en journalist på en ganska välkänd tidning. De vill att jag ska skriva en artikel för deras tidning inom ett av de områden som jag brinner för. Mer kan jag inte säga. Kontakten har inte gått via denna blogg utan via ett helt annat forum. Jag är smått chockad och vacklar mellan "Åh, vad kul" till "Det här vill jag inte ställa upp på". Dålig självkänsla och taskigt självförtroende gör sig smärtsamt påmint därmed.

Har dryftat det hela med ett antal nära och kära och alla har tyckt att det hela är toppen men alla har också slängt ur sig "Du får väl ett arvode för artikeln?". Mailade en när och kär vän. Hennes kommentar "Se till att få betalt enligt gängse prislista för frilansare".

Tänk, mitt i denna omvälvande situation har jag inte för en sekund funderat på varken kronor eller ören. Visste knappt att jag faktiskt kunde få betalt. Naiv, blåögd eller bara dum i huvudet? Noop, jag prioriterar kanske lite annorlunda än många andra eller så är jag dålig på att se om mitt hus.