Idag, eller ikväll om man ska vara petig,
så får det räcka med en bild på bloggen. 

En av de finaste finns inte mer. Lilla söta Nattsmygarns Oldorina har avlidit nästan sex år gammal. Ollie - som hon fick heta hos mig - var den mest underbara lilla varelse du kan tänka dig. Godhjärtad, en toppenmamma till sina tre kullar och en riktig pussgurka. Ollie var mitt första rasrena marsvin av rasen rex och blev mor till tre kullar. Efter den tredje kullen valde jag att ta henne ur avel. Allt för att inte riskera hennes hälsa och välmående.

Ollie fick därefter gå tillsammans med andra honor. Problem uppstod dock om burkamraten var en hona som gick i avel. När burkompisen födde sin kull så snodde Ollie bebisarna. Kidnappade de helt enkelt. Lilla söta Ollie ville med all tydlighet ha egna bebisar att pyssla om. I och med detta fick jag ta till en lite mindre rolig lösning genom att sätta Ollie med en annan pensionerad hona.

Ollie fick alltid bo på "pusshöjd" i burskåpet. Inget av mina marsvin var så tamt som hon. Dagliga pussar delade hon ut när jag stoppade in näsan i burskåpet. Ja, du lilla Ollie, nu finns du inte mer och att du lämnar ett enormt tomrum efter dig, ja det behöver väl kappast förklaras närmre.

Ollie sover med sina bebisar.

Nattsmygarns Oldorina

2003-05-26 -- 2009-01-22

Jag finner det vansinnigt roligt att finna lite udda uppgifter om olika hundraser. Eller uppgifter som i sig inte är udda på något sätt men som ger det där lilla extra eller "onödigt vetande men så väldans roligt att känna till ändå".

Jag har alltid varit oerhört förtjust i Alfred Hitchcocks filmer. Ingen kunde som Hitchcock skapa spänningar och överraskningar i filmerna. Han lekte med ljuset och byggde skickligt upp spänningssekvenser där man anade vad som komma skulle men där man ändå "togs på sängen" när det väl inträffade. Redan som barn satt jag uppkrypen i soffan hemma, med en kudde i beredskap, och tittade på några av hans alster. Det var dock först när jag var i nedre tonåren som mina föräldrar tillät mig att titta på filmen "Psycho". I månader efteråt vågade jag inte dra för draperiet när jag duschade. Man kan lugnt säga att jag kände ett visst obehag i duschen efter den filmen.

Men Hitchocks filmer var inte bara nervkittlande. Som alla så väl känner till så innehåller de flesta av Hitchcocks filmer framträdanden av Hitchcock själv. Han kan ibland ses för en kort stund då han till exempel kliver på en buss, går framför en byggnad eller syns på ett fotografi. På engelska kallar man denna företeelse för "camo". Detta blev något av Hitchcocks signatur. Filmen "Fåglarna" från 1963 är en sådan film där Hitchcock dyker upp. Det är i scenen där filmens kvinnliga huvudrollsinnehavare, Tippi Hedren, går in i Davidson’s Pet Shop i San Francisco. Samtidigt kliver Alfred himself ut ur samma butik med - ja med vadå? Jo, sina egna två Sealyhamterriers Geoffrey och Stanley. Visst kan man placera denna information under kategorin "underbart onödigt vetande"? Denna underbara upptäckt föranledde ett ivrigt googlande från min sida och visst var det Hitchcocks två egna hundar. Man kan finna en del bilder på "Alfred and his boys". Vill du se scenen? Kika på nedanstående klipp men se upp, som alltid när Hitchcock dyker upp i sina egna filmer så går det undan.

Det är tydligt att en bloggare nära undertecknad har drabbats av den stora längtan. Med anledning av detta får en väl bjuda på lite ögongodis så här på förmiddagskvisten. Förvisso i tecknad form, but you'll get the picture (oj vad fyndigt det blev).

Två bedårande valpar; en Sealyhamterrier

och en Skotsk terrier

Läser i tidningen idag om en studie vilken bedrivits vid Queensland University of Technology med fokus på katastrofer till sjöss och hur människor reagerat i samband med dessa. En sådan katastrof, och som också ingått i studien, var Titanics förlisning 1912 där 1 522 av de 2 208 passagerarna omkom, varav 90 av ca 130 svenskar. I artikeln kan man läsa: 

"Ett oproportionerligt antal britter dog när Titanic förliste 1912, sannolikt för att de uppträdde artigare än andra nationaliteter, har en forskare vid Queensland University of Technology kommit fram till".

Det är nu jag nästan, men bara nästan, börjar fnittra. Jag har ju naturligtvist den allra största respekt för de avlidna och dess anhöriga men onekligen ploppar bilden upp av britter som artigt erbjuder sin plats i livbåten; "Please, be my guest, feel free to take my place in the lifeboat. I'll take the next one."

Fnittret fastnar dock - med all rätt - i halsen då man läser vidare. 

"David Savage har studerat hur människor reagerat i samband med fyra katastrofer till sjöss under 1900-talet. Som helhet styrs beteendet av altruism och sociala normer, snarare än en ”den starkaste överlever"-mentalitet.

Men i fallet Titanic var sannolikheten att en amerikan överlevde 8,5 procent större än andra nationaliteter, medan den för britterna var sju procent lägre.

Savage ser två förklaringar: Att få amerikaner reste i tredje klass, som låg längst ifrån livbåtarna, och att britterna var artiga och köade, skriver The Independent."

Att britterna köar är välkänt. Lugn och skötsamhet i spikraka led ses vid varje busshållplats i Storbritannien. Ingen skulle ens komma på tanken att försöka tränga sig.

Av förklariga skäl ska ett visst tumult ha utbrytit vid livbåtarna vid Titanics förlisning med knuffar och slagsmål mellan passagerare som försökte få en plats i en av båtarna. Enligt samma artikel ska då Kaptenen för Titanic ha skrikit;

”Uppför er som britter, pojkar”.

Blekingeförfattaren Sven Edvin Salje lär ha sagt: ”Två saker är viktiga här i livet. Det ena är abstrakt och det andra är konkret. Det konkreta är böcker och det abstrakta är längtan.”

Och längtan har med all kraft infunnit sig hos undertecknad. Längtan tillsammans med ren och skär förälskelse. En smärtsam process och kombination. Eller som Karin Boye skrev om förälskelsen: "Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka?"

Föremålet för min förälskelse är en liten clown, eller i det här fallet, flera stycken. Åh, du milde vilket kaos en sån liten parvel kan skapa i en människas inre.

Kika gärna på hela klippet och övertyga mig gärna därefter att min djupa förälskelse troligen är en övergående fas. Och det där med längtan och smärta; Visst är det väl så att längtan kan ersättas av annat? Eller? Och visst är det väl så att tiden läker alla sår?

Idag hade jag tänkt skriva om potatis. Berätta lite om potatisens historia och dess betydelse. Kanske nämna något om de extremt svåra svältåren vilka Irlands befolkning drabbades av när potatisskörden slog fel. En av anledningarna till att så många Irländare emmigrerade till det stora landet i väst och också anledningen till att halva USA's befolkning - många generationer senare - plötsligt blir Irländare i själ och hjärta en gång per år och ger sig ut, klädda i grönt och vitt, och firar St. Patricks Day.

Kanske skulle jag kunna dela med mig av några fantastiska potatisrecept passande nog så här i januari månad och i den, för övrigt, rådande finansiella krisen i Sverige. Vore jag riktigt hurtig skulle jag berätta om hur det är att sitta ute på en kobbe i Stockholms Skärgård en varm sommarkväll och borsta färskpotatis som ska ingå i den, för kvällen, planerade middagen. En middag som intas sittandes i båten, till ljudet av vattnet som kluckar mot kölen och det avlägsna puttrandet från en gammal träbåt i fjärran.

Men jag tyar inte som man sa i Småland förr. Inspirationen har fortfarande inte riktigt kommit tillbaka men framför allt känner jag mig osedvanligt trött idag. Så det får bli ett härligt gammalt foto istället. Ett foto från en ICA-butik i Stockholm någon gång på 50-talet. Den säljande texten lyder:

"Potatis för hushållet är A och O. Smakmärkt Slotts är både ren och go´."

Jag lider av akut skrivkramp. Inte ett enda vettigt ord har jag fått ur mig på 1,5 dygn. Kommentarer i andras bloggar går bra. Så också att hjälpa människor med deras släktforskning och att skriftligen få ihop forskningsresultatet i begriplig form så att mottagaren förstår innehållet. Men att författa något själv, något som en annan person kan finna intressant att läsa!? Nej, inte ett ord formas på datorskärmen.

Försöker hitta uppslag. I vanliga fall är det oftas bilder, gärna gamla fotografier vilka jag hämtar inspiration ifrån. Har kikat på lite sparade bilder på datorn - såna som är tänkta att illustrera mina blogginlägg - men ingen av de känns tillräckligt inspirerande att skriva om.

Tittar på min älskade samling av gamla vykort, de som är i svart/vitt med motiv föreställande kvinnor från 1900-1920-talet, barn från förra sekelskiftet, platser och städer vilka jag har anknytning till, alla naturligtvist riktigt gamla. Vidare i samlingen, barn utklädda till änglar, ett vanligt motiv vid förra seklet och som råkar vara mitt favoritmotiv. Men kommer det någon strålande skrividé ramlandes över mig? Noop! Vem är intresserad av mina gamla vykort? Vem vill veta att det var just ett av vykorten som inspirerade mig till den kommande nya färgsättningen i vårt vardagsrum? Totalt ointressant och sömnframkallande.

Nej, jag får nog sova på saken och se om jag kan tvinga fram något intelligent i sömnen. Och nu har dessutom Antikrundan börjat på TV. Enda programmet jag följer slaviskt så nu blir det hur som helst inget mer skrivet idag.