Ett tacksamt bidrag från Lisbeth på "Skottebloggen".

1931
"Då kom första varghunden till Sverige (i modern tid) genom Carin Lindhé
Kennel Mountebanks. Under efterkrigstiden förde varghunden en blygsam
tillvaro, men under senare 60-talet hamnade den åter i blickfånget genom
Carin Lindhes engelska importtik Ch Brackenford Ballinderry Patricia
(Patsy) som 1968 tog 5 BIS och blev Guldhund. Jag har personliga
minnesbilder av Patsy! Det var sensationellt att se en hund av hennes
storlek röra sig som om hon ägde ringen."

Mina egna efterforskningar visar att INTUCH NORDUCH Brackenford Ballinderry Patricia var efter Montebello Prince Of Boroughbury, undan Brackenford Pam.

Patsy fick flera kullar där majoriteten av avkommorna samlade på sig flertalet championtitlar. Faktum är att under slutet av 1970-talet, dominerades ringarna helt av Patsyavkommor.

Med hänvisning till mitt senaste inlägg; Kanske var det historien om Legenden, den Irländska Varghunden Gelert, som mamma Varghund berättade om för sina valpar. Än idag tvistar de lärde om huruvida denna historia är sann eller inte. Är det en "tale" eller finns det någon sanning med en viss överdrivenhet för att romantisiera historien?

Som den romantiker jag själv är stundtals väljer jag att återberätta historian så som den gjorts i många århundranden, sen får ni kloka läsare själva ta ställning till sanningshalten.

Once upon a time......;

År 1205 fick Prinsen av Norra Wales, Llewelyn the Great, en gåva av Kung John i form av en Irländsk Varghund. Llewelyn och Varghunden med namnet Gelert blev oerhört fästa vid varandra och dagligen vistades de ute i skog och mark där de tillsammans jagade.

Vid en jakt kom inte Gelert på inkallningen och Prins Llewelyn återvände hem på kvällen, mycket upprörd över Gelerts olydnad. Vid hemkomsten möttes han av Gelert som kom ut från hans sons barnkammare. Gelert var blodig runt munnen och pälsen täckt av blodstänk.

Prins Llewelyn rusade in i barnkammaren, bara för att finna sin sons vagga tom men med blodstänk och med golvet täckt av blod. Llewelyn rusade ut igen, drog sitt svärd och högg det i Gelert. Gelert gav ifrån sig ett skrik och ramlade ihop i en dödskamp. Med blicken fixerad vid sin husses gav han upp och dog.

Då hördes det från en liten närliggande kammare ljudet av barnskrik. Llewelyn rusade dit och fann sin son i tryggt förvar och oskadd. Llewelyn rusade tillbaka in i sonens barnkammare och under barnpigans säng fann han en död varg, ihjälbiten av Varghunden Gelert.

Som en vördnad över sin döda trofaste vän som hade räddat livet på hans son, lät Llewelyn resa ett gravkor där Gelert begravdes. Det sägs att från den dagen såg man aldrig Prins Llewelyn le igen.

Nedan; Gelerts grav. Huruvida denna grav är efterkonstruerad eller inte låter jag vara osagt. Jag vet inte. Vet du? Bifogar också en målning föreställande Prins Llewelyn the Great och Gelert när det går upp för Llewelyn att Gelert hade räddat hans son från vargens attack.

Vad passar väl bättre än denna charmiga bild för en bokmal som jag!? En Varghundstik med sina 6 valpar. "Kom här barn så ska jag berätta en saga. Det var en gång........"

Fler foton från nedan nämnda utställning. Eftersom Captain Graham använde sig av bla Borzoi och Grand danois för att rädda/återskapa Varghunden väljer jag foton på dessa raser.

Först bedömningen av Grand danois, därefter en enskild bild på en Grand danois med dess ägare och sist en Borzoi.

Ett mycket vackert foto publicerat i tidningen the "Country Life Illustrated" och visar två Irländska Varghundar med dess ägare vid utställningen Ranelagh Show, Juni 1899, England. Ansvarig vid utställningen var den inte helt okände Mr. Charles Cruft. Varghundarna bedömdes av nedan nämnda Captain George A. Graham.

Enligt uppgift föreställer fotot Major & Mrs. Richardson med sina två Irländare Knight of Kerry samt Ormonde.

Bifogat foto förställer rasens räddare Captain George A. Graham (1833 -1909).

Rasen härstammar som namnet antyder från Irland och år 391 e.Kr nämns för första gången en stor raggig vinthund från Irland i en skrift av en romersk konsul. Hundarna var dock troligen redan etablerade på ön långt före det då de förekommer i myter och berättelser från keltisk tid. Rasen användes fram till 1600-talet för att jaga varg, älg och hjort på Irland, men då hundarna var framgångsrika så ledde den intensiva jakten till att vargen dog ut och försvann från ön. Med det började den Irländska varghunden att bli mer och mer ovanlig.

Under medeltiden var varghundspar populära gåvor till kungahus och furstar i övriga Europa, bl.a förekommer en varghund i Njals saga, men när rasen minskade i antal så försökte man 1652 rädda kvar de varghundar som fanns på Irland genom att förbjuda export av rasen. Vid slutet av 1600-talet fanns det dock så få hundar kvar att rasen stod på randen till utrotning.

Rasens räddning kom under 1800-talet när romantiken, nationalismen och patriotismen spred sig i Europa. På Irland och i England började man nu uppmärksamma de gamla hundraserna och den Irländska varghunden blev nu något av en nationell symbol för Irland. En man, kapten G. A. Graham, påbörjade 1862 arbetet med att rädda rasen. Han införskaffade några av de få hundar av varghundstyp som fanns kvar på Irland och påbörjade en avel som skulle återskapa rasen som den var i sin storhets dagar.

För att uppnå detta korsade han in en del andra hundraser som Skotsk hjorthund, Borzoi och Grand danois. Han fick fram en hundtyp som förblev stabil i flera generationer och resultatet accepterades av hundvärlden som den Irländska varghunden återuppståndelse.

Hos den Irländska kennelklubben visades den Irländsk varghunden för första gången som en som godkänd ras vid en hundutställning i april 1879 och en rasklubb bildades 1885. Till Sverige kom den Irländska varghunden i modern tid redan på 1930-talet men aveln tog inte fart förrän på 1970-talet. 1976 bildades Svenska Irländsk varghund klubben.