Senaste inläggen

Av Helene - 18 juni 2010 20:04

Hinner inte med bloggen just nu. Vacklar ur sängen i ottan, fixar mig inför arbetsdagen, sticker hemifrån vid 06.45 *piiip*. Äntrar kontoret, arbetar hårt och intensivt men med ett leende på läpparna. Vacklar hem vid 5-snåret, äter, roar mig med diverse trevliga fritidsintressen under ett par timmar och ombesörjer tillsammans med M att barn, hem och djur får sitt. Släpar mig i säng, löser ett halvt korsord, svimmar, sover tungt och vaknar av en ilsken alarmsignal och så börjar det om igen. Men jag TRIVS!


Idag åkte jag och två kollegor till IKEA för inköp av diverse saker och möbler till kontoret. I HATE IKEA! Och detta trots att vi har en del IKEA hemma men en dag ska det inte ens gå att finna en endaste lite lampa eller skoställ i mitt hem från det varuhuset = långsiktigt mål. Och så alla dessa idioter som kör till IKEA för att köpa en stor-pack värmeljus och endast en stor-pack värmeljus bara för att det är så billigt....! Vad kostar inte bensinen till IKEA? För att inte tala om onödiga utsläpp i form av avgaser som innehåller miljöförstörande substanser. SKÄMS! Köp era värmeljus i närmaste matvarubutik!

  


Men för all del, ha en trevlig sommar!

ANNONS
Av Helene - 6 juni 2010 13:53

Sköna söndag! Sambon är åter igen på kurs. Jag och yngsta sonen tog en promenad till affären. Jag lyssnade på musik via mobilen och tog några danssteg på vägen. Sonen låtsades som om han inte kände mig.   


Skön och härlig har helgen verkligen varit. Tack och lov då jag i fredags, på väg hem från jobbet vid 5-tiden, var farligt nära att sänka en medpassagerare och dennes familj på bussen med en av mina kryck-käppar. Familjen "Vi-är-skitrika-och-brukar-inte-åka-buss-men-idag-ska-vi-på-studentmottagning-och-dricka-vin-och-det-gick-inte-att-få-tag-på-en-taxi" tyckte det var deras "rättighet" att gå på bussen i de mittersta dörrarna utan att passera chauffören fram och visa upp färdbevis eller betala för sig. Jag lade huvudet på sned, log mitt soligaste leende och sa med rar stämma; "- Förlåt, men ni måste gå på fram och visa upp era färdbevis. Man får inte åka gratis på bussen". Den stöddiga fadern i familjen (iklädd snordyr kostym) gav mig en högdragen blick och sa med en snorkig ton; "- Skulle inte tro det! Det är så mycket folk på bussen så det spelar väl inte någon större roll en sån här dag när ungdomarna tar studenten".


Jag tänkte på mitt färdbevis som låg i handväskan. 690 kronor för 30 dagar. Vägde kryck-käppen i handen och funderade på om jag skulle sikta på bakhuvudet eller någonstans i höjd med näsan. MEN, som den väluppfostrade och dessutom antivåldsmänniska jag är, så nöjde jag mig med att bara visuellt föreställa mig hur PRAKTARSLET fastnade med Armanikostymen i bussens dörrar och släpades efter några kilometer.


Fredagen (om jag tar ett steg tillbakai tiden) började desto bättre. Lilla Margit var med matte på jobbet och nu tycker hon att jag är helt okej att umgås med så hon ligger gärna på mitt rum *myyyser*. På förmiddagen slängde jag en blick ut genom mitt kontorsfönster och fick en nostalgichock. Ropade på mina kollegor och de är precis som jag så vi rusade alla ut med mobilerna i högsta hugg för att foto nedanstående som stod parkerad utanför.


Snart måndag! Ha en underbar vecka alla vänner!


 

ANNONS
Av Helene - 28 maj 2010 18:44

Jag är fullständigt galen i brittisk och Irländsk film och tänkte tipsa om 5 filmer  som jag tycker att man ska se.


Först ut och på plats 5 är filmen "Withnail & I" från 1987 med Richard E Grant och Paul McGann i huvudrollerna som de två arbetslösa skådespelarna Withnail och Marwood i Camden town (London) under slutet på 60-talet. De två lever i fullkomlig misär i en förfallen lägenhet vilken de delar. Deras tomma tillvaro är fylld av sprit och piller. I ett försök att fly den miserabla och destruktiva verkligheten, får de låna Withnails farbrors stuga på landsbygden under en helg. Väl där upptäcker de hur illa lämpade de är för livet på landet. Dåligt väder såväl som lokalbefolkning och matbrist förpestar varenda minut av tillvaron. Allt håller på att rämna när Withnails farbror, den kärlekskranka gamla bögen Monty, kommer på besök sent en kväll, för att återuppta ett gammalt intresse: unga pojkar.



Filmen är en komedi men den har dock en mörk underton och man blir stundtals illa till mods. Skådespelarna är helt suveräna och personligen tycker jag att Richard E Grant definitivt gör sin livs roll. Dialogen och replikerna är en fröjd för örat och både Richard E Grant och Paul McGann gör det SÅ bra.


Se gärna trailern:


http://www.youtube.com/watch?v=5Z3iPaGgqrM&feature=related






Av Helene - 15 maj 2010 14:58

Vilken vecka! Har drabbats av en inflammation i en ankel/vrist och har därför varit tvungen att plocka fram mina gamla kryck-käppar för att klara av att ta mig fram. Smärtan är olidlig och jag kan - trots käpparna - bara gå med små, små myrsteg. Det är också i sådana här situationer som jag inser hur oförskämda svenska folket är, hur självupptagna vi svenskar kan vara och också totalt ohjälpsamma av ren och skär lathet.


Detta fick jag bittert erfara på väg hem från arbetet i onsdags. Lämnade kontoret på eftermiddagen för hemfärd. Små, små myrsteg till busshållplatsen. En skärande och skarp smärta i vristen vid varje steg. Väskan hängande tvärs över bröstet då jag hade en kryck-käpp i vardera hand. Kommer efter mycket om och men (flera vilopauser) fram till hållplatsen. Kliver försiktigt på bussen och famlar med käppar och busskort för att kortläsaren ska avge ett litet grönt ljus och ett pip. Detta mitt framför busschauffören. Går med mina myrsteg längs mittgången. Fullsatt buss. Alla låtsas titta ut genom fönstret. Någon som erbjuder mig sin plats? Svar; UP MY A*S!! Ställer mig därför i mittgången med käpparna i ena handen och håller mig i en stång. Chaffisen kick-startar och det skär av smärta i vristen. Sen följer 10 minuter av en kraftigt krängande buss, tvära inbromsningar och nya kick-starter. Fortfarande ingen som erbjuder mig en plats trots att de måste ha sett att jag led.


Framme vid Frösundavik kliver jag av på darrande och värkande ben för att byta buss. Vid hållplatsen finns en bänk ockuperad av tre personer i 30-årsåldern. Samtliga såg friska och pigga ut. Någon som lämnar sin plats åt en person med käppar? Svar; UP MY A*S!! Får vänta i tio minuter på nästa buss. Kliver på denna. Samma procedur där jag famlar med käppar och kort. Även denna gång mitt framför chaffisen. En kvinnlig sådan! Börjar sakta gå med myrsteg längs mittgången och *jippie* denna buss är halvtom och det finns sittplatser. Men precis som jag ska till att sakta och försiktigt sätta mig på ett ledigt säte så kick-startar chaffisen. Jag är totalt oförberedd och med en käpp i vardera hand har jag ingen stång eller säte att hålla mig i. För att inte tappa balansen tvingas jag därför parera med ena foten, samma fot som sitter ihop med min onda vrist. Den smärta som uppstår är så kraftig att jag tappar käpparna och i ren panik grabbar jag tag i en stång. Tror ni någon reste på sig för att hjälpa mig att plocka upp käpparna? Svar; UP MY A*S!!


Lyckas dock samla ihop mig själv och käppar och sätter mig med tårar brännandes innanför ögonlocken. Under resan hem bultar och värker det i vristen. Väl hemma och ståendes i hallen kom så tårarna. Det är också i sådana här stunder som jag så väl förstår sambon och hur chockskadad han blev under sitt första år i Sverige. Var och varannan dag kom han hem alldeles rasande, slängde upp ytterdörren, stampade in i hallen, dängde igen ytterdörren och vrålade "- What's wrong with you people in Sweden?"


Då hade alltid något av följande hänt;


  • Han hade fått en dörr rakt i nyllet. Ty i Sverige går man genom tunnelbanans svängdörrar och bara släpper dörren utan att kolla om någon kommer alldeles bakom. Sambon var i början naiv och tog för givet att personen framför skulle hålla upp dörren. Det tog några "dörrar-i-nyllet-händelser" innan han lärde sig.

  •  Någon hade kört på honom i matvaruaffären med sin kundvagn utan att be om ursäkt eller ens noterat att sambon utstötte ett AJ när kundvagnen drog in i hans smalben. Ty i Sverige drabbas alla av tunnelseende i affären och varken ser eller hör något utanför tunneln.

  • Någon hade loskat mitt framför fötterna på honom där han stod och väntade på bussen. En loska som bara var några centimeter från att landa på hans skor. Ty i Sverige loskar folk hej vilt och okontrollerat. Jag hoppas att någon av dem en dag loskar i motvind....!

Det är därför det är en ren fröjd att då och då åka till England och få uppleva lite artighet och hjälpsamhet. Ty i England;


  • Ber folk alltid om ursäkt om man råkar stöta ihop/gå in i varandra på trottoaren, i affären, på tunnelbanan eller var som helst.

  • Erbjuder människor alltid sin sittplats till den som uppenbarligen behöver den bättre.

  • Erbjuder människor öht alltid sin hjälp i alla möjliga och omöjliga situationer. Testa t ex att ställa dig på en trottoar i London med en karta. Studera kartan, titta dig runt omkring, studera kartan igen. Det tar max trettio sekunder så står där en hjälpsam britt och frågar artigt och glatt " - Do you need help to find the way, Miss?"

Så är allt bättre i England? Nej, för farao. Långt ifrån! Det landet har definitivt ett och annat på sitt samvete MEN i England behöver man åtminstonde aldrig oroa sig för att få en dörr rakt i nyllet.




Av Helene - 8 maj 2010 13:50

Oj vad dagarna ramlar på. Bloggen hinns inte med och lite trötter är jag allt av allt nytt men lycklig, glad och nöjd. I mitt tidigare inlägg skrev jag om lilla M, en liten vovve som får följa med min arbetskamrat till jobbet ett par dagar i veckan. Åh, vad jag tycker om de dagarna. Mysfaktorn på kontoret höjs minst tio snäpp.


Lilla M är en Dansk/Svensk Gårdshund och jag har ingen större erfarenhet av rasen men hon är verkligen supergo, pigg och social. Häromdagen hade jag en sådan där tråkuppgift, dvs kuvertera ett stort gäng fakturor. Tog med mig fakturor och kuvert och satte mig i vår fikahörna. Lilla M gjorde mig direkt sällskap och satte sig i soffan brevid den stol som jag satt på. Vi hade en riktigt trevlig stund tillsammans. Jag kuverterade och pratade med lilla M och hon studerade mig och mitt kuverterande med huvudet på sned *sööööt*.


Lilla M får ibland tokryck och rasar nerför korridoren i hög fart (trots att hon är 9 år gammal så spritter det i henne allt som oftast). I torsdags kallade hennes matte på henne från sitt kontorsrum. Lilla M kom rusande i full galopp, gjorde en tvär gir för att slänga sig in i mattes rum men halkade på det hala plastgolvet och for med huvudet rakt in i dörrkarmen *tjong*. "- Ååååhhh och Iiiihhh" ropade alla. Lilla M ruskade på huvudet och skrittade värdigt och med högt huvud in till matte med en min som sa " - Det där såg ni inte och vi talar aldrig mer om det".


Lööööve her!


Annars ramlar livet på som vanligt. Sambon befinner sig på utbildning hela helgen. Utbildningar och kurser är kul! Att förkovra sig är bra! Men en lördag-söndag!? Fy!


Äldsta sonen har precis avslutat två veckors praktik, ni vet PRAO som det kallas när man går i 8:an. Däremellan har han också fått göra tre omprov i skolan, en chans att förbättra sina betyg (omprov fanns inte på min tid, ett taskigt resultat på ett prov gav taskiga betyg). Man kan lugnt konstatera att sonen ärvt mina och min fars, dvs morfars, gener. En stjärna i svenska, historia, engelska och bild men fixar inte tyskan, religion och matematik. Sen spelar det ingen roll att hans far har en universitetsexamen i just matematik och att hans farfar, dvs sambons pappa, var professor i matematik. Mina gener tyvärr!


Yngsta sonen kom hem med ett gäng akvariefiskar i veckan. I hans skola har de haft som tema på naturkunskapen att föda upp små guppies. Alla som ville fick ta med sig fiskar hem (av de som överlevde). Sonen kom stolt hem med 6 stycken. 


- Vilka är honor och vilka är hanar, frågade jag.


- Eeeeh, svarade sonen.


- Betyder det här att vi snart har 30 fiskar, frågade jag.


- Eeeeh, kaaaanske, svarade sonen.


Sen åkte sonen med pappa och köpte ett akvarium. Nästa gång skolan sätter igång sådana här projekt så vore jag tacksam om de kollar med oss föräldrar först huruvida det är okej för oss föräldrar att i slutändan få ta ansvar för resultatet.


PS! Äter Gyppy-pappan upp sina ungar om man håller honom i samma akvarium som Guppy-mamman då hon föder? Det skulle lösa en del av denna uppkomna situation...!

  




Av Helene - 1 maj 2010 10:30

Lugn! Jag lever och mår alldeles förträffligt. Man skulle kunna tro - att jag likt nedan illustrerade kvinna - har blivit bortrövad och uppäten av en gigantisk krabba men jag sitter i all säkerhet i hemmets lungna vrå. Började arbeta i måndags och första veckan brukar vara lite småjobbig; Nya människor att lära känna, nya arbetsuppgifter att hålla reda på, nya datasystem, nytt, nytt, nytt, ALLT nytt. Har kommit hem som en våt yllestrumpa varje dag men är så in i bomben glad, lycklig och nöjd. Och det finns en bonus också: En arbetskamrat har en hund som är med matte på kontoret ett par dagar i veckan. Resterande dagar är lilla Margit (ja, hunden heter så) hos en Dagmatte. Tjooohoooo!! Vovve på jobbet!

   

Av Helene - 24 april 2010 18:40

Härlig dag som dock under några skälvande sekunder var på väg att sluta i katastrof men vi börjar från början. Yngsta sonen betedde sig som en Duracell-kanin under morgonen så när sambon deklarerade att de två skulle iväg och handla lite förnödenheter samt att sonen skulle placeras i en frisörstol så drog jag nästan en lättnandes suck. Ljuva tystnad! Äldsta sonen var satt på att städa sitt rum så jag kunde ägna mig åt lite egentid. Men jag började med att plocka lite hemma samt utfodra fyra hungriga marsvin. Öppnade kylskåpet och *suck*, noll morötter, noll vitkål, noll paprika men se där; En hel stor knippe med selleri. Våra marsvin äääälskar selleri så detta fick bli deras frukost.


Vad jag inte visste var att sambon köpt sellerin av en specifik anledning. Kalvlägg var planerat till middagen och denna var sambon just då ifärd med att köpa i den stora matvaruaffären. Vad jag inte heller visste var att han hade planerat att laga den italienska rätten Osso buco där sellerin är en av de viktigaste ingridienserna (förutom kalvläggen då).


Efter ett par-tre timmar kom en glädjestrålande sambo hem med en fortfarande lika pratig son och visade stolt upp dessa kalvlägg. Sambon älskar mat och han älskar att laga mat. Här skulle det bli Osso buco! Redan här ringde det någon liten klocka, kunde dock inte riktigt sätta fingret på vad det var för en liten klocka. Det blev jag dock snart varse om.


M började förbereda maten då jag från köket hör en lång ramsa av icke barntillåtna engelska kraftord. Jag hör hur han rotar allt vildare och med frenesi i kylskåpet. Efter någon minut kommer han instormande i vardagsrummet och hojtar:


" - Have you seen the celery?"


*Gulp* Här infann sig direkt och exakt samma moraliska känsloläge som Karl-Bertil Jonsson måste ha känt då hans mor undrade om han - som extraanställd på Posten - kände till vad som kunde ha hänt med moster Märtas handmålade porslinstallrik.


Skulle jag blåneka? Skulle jag ljuga och hävda att M måste ha glömt att köpa sellerin? NEJ! Se det går inte an om man vill fortsätta att upprätthålla ett kärleksfullt förhållande. Eller som Karl-Bertil Jonsson under ett par sekunder av moraliska funderingar frågade sig själv; " - "Ljuga för mor på självaste julafton? NEJ! Rakryggat yppa sanningen? JA!"


Så precis som Karl-Bertil Jonson som svarade sin mor;  "- Jag tog undan paketet och gav det till en fattig" så hör jag mig själv svara; "- I fed the guinea pigs with the celery.

Sambo M; " - YOU DID WHAAAT???"   


Sen var det bara att dra på sig skorna och gå ner till affären för inköp av ny selleri. I slutändan hade vi dock nöjda och glada marsvin,  M blev åter nöjd och glad och maten blev helt fantastiskt god.


 

Av Helene - 15 april 2010 11:03

Nog för att jag går omkring i ett lyckorus men det finns alltid saker och företeelser som förmörknar ens glädje. Nytt arbete betyder att praktiska saker ska ordnas, som t ex att meddela arbetsgivaren vilket konto du vill ha din lön insatt på och i samma veva bifoga en skattsedel. Surfade därför in på "The Swedish Tax Office webpage" för att beställa hem sagda lilla skattsedel. Tjena!!  Redan efter ett par minuter var jag nära att bryta ihop. Det fanns en driljon val att göra för att beställa diverse blanketter, meddela inkomständring, begära utdrag ur folkbokföringen etc, etc men helt utan någon mänsklig kontakt. Det fanns diverse olika telefonnummer vilka testades. Resultat; en automatisk telefonsvarare som lät ungefär så här;


"- Välkommen till myndigheten utan mänsklig kontakt. Vill du få en meny uppläst med de val du kan göra, vänligen tryck 1 följt av fyrkant".


Gjorde så och här började "skämtet".


"- För blankett si och så, tryck 1190 följt av fyrkant, för blankett si och så tryck 1265 följt av fyrkant, för blankett si och så, tryck 5877 följt av fyrkant."


Och så fortsatte det i all evinnerlighet. Jag skojar inte om jag säger att ett trettiotal, kanske fyrtiotal val med tillhörande fyrsiffrig kod lästes upp medans jag satt och funderade på varför jag inte hade hämtat papper och penna innan. Varför ett fyrsiffrigt nummer. Varför???


Gav upp detta då det verkade som om jag ringt helt fel telefonnummer. Kikade runt lite och såg att det visst gick bra att beställa min lilla skattsedel via ett web-baserat formulär. Stötte direkt på patrull. E-legitimation skulle man ha. Ja, sånt fixar man ju lätt om man betalar räkningarna via internetbank och legitimerar sig via sin lilla bankdosa. Då går det alldeles utmärkt att också via internetbanken, beställa E-legitimation. Synd då att min bankdosa tvärdog för tre dagar sedan, totalt "out of battery". Ringde banken men att skicka en ny dosa ville de inte. "- Uppsök ditt närmsta bankkontor så får du hjälp", var svaret.


Gav därför upp med att försöka beställa min lilla skattsedel den vägen och började återigen söka efter ett telefonnummer som skulle leda till en mänsklig kontakt. Tror ni jag fann detta? Svar; UP MY A*S!!


Nåväl, ett sista telefonnummer att testa och fick än en gång lyssna på;


" - Välkommen till myndigheten utan mänsklig kontakt......"


Denna gång var det dock rätt och ett fåtal menyval lästes upp med "- Vill du beställa en A-skattsedel, vänligen tryck in 1 följt av stjärna. Tryck in ditt personnummer följt av fyrkant."


Vid det här laget var jag så arg, frusterad och stressad att jag lyckades trycka in fel personnummer tre gånger innan det blev rätt. Då återkom den automatiska rösten som sa;


" - Tack för din beställning. Den beställda blanketten kommer att skickas till den adress som personnumret finns registrerat på i folkbokföringen."


VAAA? Ingenting som bekräftar att personumret är kopplat till mig med mitt namn eller att det faktiskt var en skattsedel jag beställde utan man får helt enkelt lita på att det blir rätt. Kikade vidare på websidan och såg att "Myndigheten utan mänsklig kontakt" vill ha 7 dagar på sig att göra detta. Så om 7 dagar vet jag om jag lyckades få till min beställning av en liten skattsedel eller om jag måste gå igenom samma process igen.


Detta, ja detta mina kära och nära, det skrämmer mig. Vart är vi på väg? Vi talar om att minska kostnader och ledtider. Men tänk på våra barn och barnbarn som ännu inte uppnått en ålder som innefattar kontakt med ovan nämnda myndighet (eller vilken annan myndighet som helst). Det skrämmer mig att mina barn och eventuella barnbarn aldrig någonsin kommer att behöva harkla sig, slå ett telefonnummer till en statlig myndighet och på korrekt svenska framföra sitt ärende och säga;


" - Goddag. Mitt namn är si och så. Jag kontaktar Er med anledning av...." osv.


Vad är nästa steg? Arbetsintervjuver via telefonen;


" - Är du en positiv, drivande person med servicekänsla? Var god tryck 2 följt av fyrkant."


Jag är faktiskt tacksam över att mina mor- och farföräldrar slipper uppleva detta.   

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se